RECENSION: Youth Without God, Coronet Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Youth Without God, dramatiserad av Christopher Hampton och regisserad av Stephanie Mohr, som nu spelas på Coronet Theatre.

Malcolm Cumming - Neumann, Finnian Garbutt - Bauer, Raymond Anum - Ziegler, Owen Alun - Reiss, Nicholas Nunn - Trauner, Brandon Ashford - Feuerbach. Foto: Tristram Kenton Youth Without God

Coronet Theatre

23 september 2019

3 Stjärnor

Boka biljetter

För alla som känner att historien har en tendens att upprepa sig, och som i vår egen tids stämningar ser en obehaglig parallell till det som drabbade världen för några generationer sedan, finns ingen bättre läxa än Ödön von Horváths kärva roman ”Youth Without God” (”Jugend ohne Gott”). Den publicerades i Amsterdam 1937 och skildrar livet i Nazityskland ur en småstads skollärares perspektiv – en sarkastiskt distanserad betraktare (likt von Horváth själv?) som ändå plågas av ett behov av att söka sanningen. Horváth var i grunden dramatiker, men började skriva prosa när nazisterna tog makten och förbjöd hans pjäser. Under åren har olika bearbetningar gjorts, vissa moderniserade och andra mer traditionella. För tio år sedan i Wien presenterade Christopher Hampton, expert på att föra ut europeiska författare på scenen, sin dramatisering. Hamptons omsorgsfulla engelskspråkiga version har nu nått det bohemiska Notting Hill Gate och Coronet Theatres nötta neobarock-interiör, just när världen omkring oss återigen tycks glida mot högerpopulistisk demagogi.

Christopher Bowen, David Beames, Finnian Garbutt, Anna Munden, Nicholas Nunn, Raymond Anum, Alex Waldmann. Foto: Tristram Kenton

Produktionen regisseras av ett annat nytillskott från den centraleuropeiska teatervärlden, Stephanie Mohr, som här gör sin brittiska debut. Tillsammans med scenografen Justin Nardella skapar hon en tolkning med tidstypisk känsla, inramad av svarta tavlor där rollfigurerna skriver och ritar med vitt krita under berättelsens gång. Sex unga skådespelare spelar skolpojkar i knästrumpor och kortbyxor, ackompanjerade av dragspel, medan resten av rollerna delas av ytterligare fem skådespelare. För en så pass liten teater känns det som en stor ensemble, men det finns en känsla av att produktionen inte riktigt vet hur den ska förvalta dessa resurser.

Nicholas Nunn. Foto: Tristram Kenton

Handlingen fungerar som en sorts thriller, nästan ett mordmysterium. Men vem leder det, och vad är målet? Det börjar med en klagande förälder (en av Christopher Bowens många skickligt utförda roller) innan fokus skiftar till skollärarens (en mjuk och märkligt passionslös Alex Waldmann) och åklagarens (en av David Beames många vältecknade karaktärer) undersökningar. Samtidigt ägnar sig de unga åt eget spioneri. Att fånga denna atmosfär av allestädes närvarande övervakning och universell skuld är svårt, och här lyckas man bara bitvis. Ju längre pjäsen pågår, desto mer känner man vart den borde nå, men utan att lyckas övertyga oss om att den är på rätt väg. Det finns intressanta element, men de smälter aldrig helt samman till en helhet.

Malcolm Cumming, David Beames, Nicholas Nunn, Brandon Ashford, Raymond Anum, Christopher Bowen, Finnian Garbutt, Alex Waldmann

Vad fattas då? Här är en teori: tysk teater vilar ofta på språkets rikedom och en intensitet i framförandet som är chockerande direkt jämfört med det mer naturalistiska tillvägagångssätt vi ofta föredrar i brittisk teater. Under pjäsens gång kom jag på mig själv med att översätta dialogen tillbaka till tyska: t.ex. ”Månen försvann bakom ett moln” låter ganska anspråkslöst på engelska, men ”Der Mond verschwand hinter eine Wolke” är laddat med tysk romantisk symbolism och filosofisk kraft – ett svar på upplysningens värderingar som formade den tyska nationalismen. Denna tyngd går förlorad i enkel engelsk översättning. Andra medel krävs för att få dramatiken att tala, men frågan är vilka.

Clara Onyemere. Foto: Tristram Kenton

Detta är den utmaning som Coronet har tagit sig an med detta fascinerande verk. Det är ett djärvt drag av denna experimentlystna teater. Jag har sett andra produktioner lyckas utmärkt med detta, men ibland går satsningen inte hem. Det finns dock saker att njuta av här. Finnian Garbutt ger pojken Franz Bauer en angelägen tyngd. Anna Munden gör ett bestående intryck som Eva, trots sin begränsade text, och Nicholas Nunn är hotfull som Dieter Trauner. Malcolm Cumming är mest effektfull som ett spöke, medan Raymond Anums rollfigur Robert Ziegler lider av märkliga motsättningar som blir svåra att förena. Owen Alun och Brandon Ashford fulländar pojkförtrupperna, medan Clara Onyemere har den svåraste uppgiften med sina tre ganska skissartade roller.

Med dämpad belysning av Joshua Carr och en ojämn ljudbild från Mike Winship är detta en produktion som är svår att helt ta till sig. Det är synd. Originalromanen hyllades stort av Thomas Mann, och det är lätt att förstå varför. Horváth och Mann delar estetiska och filosofiska drag, även om Horváths språk är mer robust och livligt, format av det talade ordet snarare än det tryckta. De delar dock kärleken till den kultur de såg hotas av Tredje rikets barbari. Båda är besatta skildrare av kampen mellan dygder och laster i den tyskspråkiga världen. I dessa tider är det väl värt att påminna sig om detta, även om det sker genom en ofullständig gestaltning av detta svåra men fängslande verk.