Sister Act 2020 – Är ålder verkligen bara en siffra?

Det kokade på sociala medier och i teaterforum sent i onsdags kväll när nyheten slog ner: Hollywood-legenden, Trump-motståndaren och The View-programledaren Whoopi Goldberg, 63 år gammal, ska återvända till rollen som Deloris Van Cartier i den begränsade West End-uppsättningen av Sister Act – en roll hon skapade för vita duken för 27 år sedan, då endast 36 år gammal. Som om inte det vore nog har den helt fantastiska Jennifer Saunders, 61 år, presenterats i rollen som abbedissan, en karaktär som i filmen från 1991 gestaltades av allas vår favorit, den sträva krutgumman Maggie Smith. Det finns en viss ironi i nyheten med tanke på att när Whoopi senast stod på en West End-scen 2010, ersatte hon faktiskt den då 77-åriga Sheila Hancock som abbedissan, medan 26-åriga Patina Miller dansade runt i nunnedoket som Van Cartier. Nu tar Whoopi över efter Brenda Edwards, som är nästan 20 år yngre än henne.

Maggie Smith och Whoopi Goldberg i Sister Act. Foto: Touchstone Pictures

Diskussionerna på nätet har fokuserat på de två huvudrollsinnehavarnas ålder. Är det trovärdigt att abbedissan nu är yngre än barångerskan Deloris Van Cartier, när hon ursprungligen var tänkt att vara cirka 20 år äldre och betydligt visare? Är det rimligt att en 63-åring är på flykt efter en affär med en maffialedare? Kommer tidyens gång innebära att pjäsen lider av en ”ålderdomshems-ifiering” av berättelsen? Kommer dynamiken att förändras så pass mycket att föreställningen blir helt oigenkännlig?

Bette Midler i Hello Dolly! på Broadway. Foto: Julia Cervantes

Detta är inte första gången rollbesättningen av en äldre skådespelerska ifrågasätts så här. När Bette Midler klev i skinnskorna som världens främsta äktenskapsmäklare, Dolly Levi, i Broadway-uppsättningen av Hello Dolly! 2017, väcktes samma frågor. Visst, rollen skrevs för någon som var decennier yngre än den då sjuttioåriga stjärnan, och på 1960-talet ansågs 70 vara en hög ålder. Men Midler tystade snabbt New York-pressen på premiärkvällen och gick hem med en Tony. Carol Channing spelade för övrigt Dolly – rollen hon skapade 1964 – så sent som 1994, och gav fortfarande järnet till fansens stora glädje. Ännu tidigare, i 1966 års nypremiär av Annie Get Your Gun på Lincoln Center, medverkade originalstjärnan Ethel Merman hela 20 år efter att hon först gjort rollen. Det tycks som att under musikalens guldålder, om man hade rösten för rollen – eller åtminstone viljan att försöka – så respekterade publiken det. Det är värt att notera att Mermans återkomst 1966 var den enda av Lincoln Centers produktioner det decenniet som tv-sändes, om än i en nedkortad 90-minutersversion för NBC.

Faktum är att Whoopis ålder till och med har använts i förhandsreklamen. Whoopi själv medger att Deloris kommer att vara ”äldre och mer erfaren”, kompositören Alan Menken antyder att Goldberg kommer att tillföra ”nya variabler”, och producenterna betonar att detta är en unik chans att se Whoopi i nunnedoket en sista gång. Marknadsföringen verkar nästan säga: ”Kom igen nu, fira Whoopi innan hon lägger doket på hyllan för gott”.

Tracie Bennett i Follies. Foto: Johan Persson

Så varför är vi nu så besatta av huvudrollsinnehavarnas ålder, eller rättare sagt, varför är vi så fixerade vid åldern på de kvinnliga stjärnorna? För det verkar vara en debatt som är specifik för kvinnors åldrande. Sondheim uttrycker det briljant i sin hyllning till överlevnad, ”I’m Still Here”, som den oefterhärmliga Tracie Bennett sjöng så kraftfullt i National Theatres uppsättning av Follies 2017: ”First you’re another sloe-eyed vamp, then someone’s mother, then you’re camp.”

Detsamma kan sägas om talteatern, särskilt hos Shakespeare och under den jakobinska eran, där gestalter som Julia, Beatrice och Portia generellt förblir unga talanger direkt från scenskolan, medan kvinnor som når livets höst oftast förpassas till rollen som amma, moder eller häxa. De flesta samtida pjäser som har en stark, äldre kvinnlig huvudroll har det oftast för att åldern är central för handlingen – och om inte, ser kritikerna oftast till att göra det till en del av recensionen. Åldersfixeringen är inte lika märkbar hos Royal Opera House eller ENO, där decennier av träning och röstmognad värdesätts högt, och nyheten om en medelålders Tosca knappt skulle höja ett ögonbryn.

En reklambild på Yul Brynner i The King and I från en av hans senare London-säsonger. Debatten om ålder lyser nästan alltid med sin frånvaro när det gäller män. Yul Brynner spelade kungen av Siam sporadiskt under 34 år, fram till 1985. Intressant nog blev hans kvinnliga motspelare yngre för varje ny produktion Brynner medverkade i. Här hemma i Storbritannien jublade vi nyligen åt 57-årige Michael Balls återkomst i konsertversionen av Les Misérables 2019, trots att rollen ursprungligen spelades av en 32-årig Roger Allam på Barbican 1986. Rollen som Fantine spelas däremot av allt yngre skådespelerskor; 27-åriga Carrie Hope Fletcher tog sig an rollen i 2019 års konsertversion, en roll som 1986 gjordes av den då 37-åriga Patti LuPone. Ålder verkar verkligen bara vara en siffra för herrar som Javert, Valjean och Todd. Där kan det svänga åt båda hållen utan risk för repressalier.

Carrie Hope Fletcher (Fantine) med ensemblen. Foto: Matt Purphy

Förhandsinformationen om produktionen säger också att detta blir en ny version för scenen, vilket väcker frågan: kommer Deloris Van Cartiers höstår att bli en del av berättelsen? Kommer hon att bli jämgammal med abbedissan? Kommer hennes ålder att stå i centrum? Mitt svar på alla dessa frågor, och de många funderingarna kring Whoopis 63 år, är – ärligt talat – vem bryr sig? Deloris Van Cartier är en komisk genialitet; hon var det 1992 och hon kommer garanterat att vara det 2020. Min sista tanke är att oavsett om du är en Nellie Lovett eller en Sweeney Todd, en Askunge eller en drömprins, så bör vi alla följa 86-åriga Joan Collins råd och acceptera att ålder bara är relevant om du råkar vara en flaska vin!

BOKA BILJETTER TILL WHOOPI GOLDBERG I SISTER ACT