RECENSION: En midsommarnattsdröm, Royal Shakespeare Theatre ✭✭✭✭

Vår alldeles egna theatreCat Libby Purves recenserar En midsommarnattsdröm, presenterad av RSC på Royal Shakespeare Theatre i Stratford-upon-Avon.

Matthew Baynton (Botten) och Sirine Saba (Titania). Foto: Pamela Raith (C) RSC En midsommarnattsdröm

Royal Shakespeare Theatre, Stratford-upon-Avon

4 stjärnor

BOKA BILJETTER EN SAGOLIK FESTIVAL

"Dåren, älskaren och poeten" får alla sitt i varje uppsättning av En midsommarnattsdröm. Här får de två första mest utrymme, medan poesin hamnar lite i skymundan (fram till Pucks sista farväl). Det är en trippig, psykedelisk 60-talsdröm regissören Eleanor Rhode har skapat: långt ifrån traditionella skogsgläntor men oerhört underhållande. En massa runda papperslyktor hänger högt över hela den stora salongen, en kort glimt av gamla testbilder från TV möter oss i början, och skogens magi består av röster från alla håll, ljusglimtar och färger, svävande ljuspunkter och röster som gestaltar Spindelväv, Senapskorn och resten av Titanias följe.

Ryan Hutton (Lysander) och Dawn Sievewright (Hermia). Foto: Pamela Raith (C) RSC

John Bulleid bidrar med illusioner – lågmälda men effektfulla när de väl dyker upp – i Lucy Osbornes avskalade scenografi. Men bortsett från det ligger produktionens styrka i dess ungdomliga energi (med en hel del RSC-debutanter), uttryckt genom ständig livfullhet och rörelse över den stora, tomma scenen. De dödliga tonåringarna, som slåss, älskar och träter, ställs mot både den inledande, gråa kostymtristessen vid Theseus hov och den kusliga, uråldriga auktoritet som utstrålas av Oberon, Titania och deras frustrerade ”praktikant” och springpojke Puck. Bally Gills Oberon, förvandlad från den auktoritäre Theseus till en luggsliten glamrockare i militärjacka, är särskilt minnesvärd i sin gestaltning av alfakungens udda, övervärldsliga välvilja. Sprattet han spelar Titania (vad är han om inte en prototyp för någon som spetsar en drink?) tonas ned märkligt mjukt när han hänger kvar, osynlig för de dödliga: iakttagande, medlidande, ingripande och lärande. Hans försoning med Sirine Sabas värdiga drottning är ovanligt rörande.

Bally Gill som Oberon. Foto: Pamela Raith (C) RSC

Vi bör särskilt nämna Puck: två sjukdomsfall i ensemblen innebar att under premiärkvällen, av alla kvällar, fick ersättaren Premi Tamang ta över den vilda gröna peruken och den raska spelglädjen, och hon var enastående. Det säger mycket om den minutiösa nivån på RSC:s repetitioner att hon gör rollen som om hon vore varm i kläderna efter en lång spelperiod. Med pricksäkerhet signalerar hon vilda ljusblixtar och vid ett tillfälle en skur av färgglada bollar, samtidigt som hon svischar genom flera intensivt koreograferade och anmärkningsvärt kraftfulla scener av kamp och förvirring med de två unga kärleksparen. Hon tar inte ett enda felsteg; applåderna vid hennes sorti efter den vildaste av scenerna var välförtjänta.

Allt känns ungdomligt: tre av de älskande gör sin första säsong här. Dawn Sievewrights Hermia är till en början inte helt bekväm med versen men strålande i den känslomässiga skildringen av förvirrat avvisande och bitterhet, och Boadicea Ricketts är fantastiskt energisk som Helena. Deras gräl, medan männen kämpar för att hålla dem tillbaka, är ren ”Coronation Street”-klassik: ett raseri med klösande naglar som slutar med att båda försöker klättra upp för en stege, där textens referenser till ”blygsamhet och jungfrulig skam” lockar till skratt. Slutet, där Puck och Oberon fryser dem i sina rörelser och jagar iväg dem åt olika håll, rev ner dundrande applåder.

Ryan Hutton som Lysander. Foto: Pamela Raith (C) RSC

Och hantverkarna? Underbart fåniga. Fyra av de sex, inklusive Matthew Bayntons Botten och Helen Monks som förvandlar Kvitten till en klassisk amatörteater-matrona, gör också sina första säsonger hos RSC. Rhode har tydligt letat efter ohämmad komisk talang. Baynton (även utan sina självständigt vickande åsneöron) är en fröjd, som den där teatervalpen alla stör sig på. Lång och gänglig mjölkar han sin dödsscen vid graven i vad man bara kan misstänka vara Shakespeare som parodierar sin egen Romeo från året innan. Men en extra hyllning går till Emily Cundick som Snut, vars gravallvarliga obehag i rollen som Väggen är en ren glädje. Det är första gången jag minns att konceptet med den ”springa” som de älskande kysser varandra genom har känts så genuint obekvämt för den stackars muren.

En av fördelarna med att se klassiska pjäser om och om igen är att man lägger märke till saker för första gången, genom linsen av dagens nyhetsflöde. Det hade aldrig slagit mig förut att det Peter Kvitten gör som ledare för hantverkarna – i de ängsliga prologerna där han vill förhindra att lejonet och knivhuggen skrämmer damerna – är att uppfinna ”trigger-varningar” fyrahundra år innan Ralph Fiennes och andra blev så upprörda över dem. Inget nytt under solen. Allt som allt, tre mycket lyckliga timmar att minnas.

Spelas till 30 mars