RECENSION: Anna, National Theatre, London ✭✭✭✭✭

Sophie Adnitt recenserar Ella Hicksons nya pjäs Anna som just nu spelas på Dorfman Theatre vid National Theatre i London.

Georgia Landers, Diana Quick, Nathalie Armin och Michael Gould i Anna. Foto: Johan Persson Anna

National Theatre - Dorfman

Fem stjärnor

Boka nu Här är en obehaglig tanke som Anna på National Theatres Dorfman-scen oundvikligen väcker – är vi någonsin egentligen ensamma? Är vi någonsin, i någon mening, inte iakttagna? Trots den historiska inramningen i Ella Hicksons nya pjäs har idén om att ständigt vara övervakad en modern klangbotten, förpackad i en kort, rapp men djupt imponerande produktion.

Östberlin, 1968. Anna Weber (Phoebe Fox) ställer till med middagsbjudning för sin make Hans kollegor för att fira hans senaste befordran. De vardagliga bekymmer som drabbar Anna – som att försöka övertala Hans (Paul Bazely) att ta på sig en ren skjorta, fixa tilltugg, hantera hans lite väl sociala vän Dieter (Michael Gould i en överraskande berörande roll) och dras med den ovälkomna äldre Elena (Diana Quick) – ackompanjeras av något större och mer olustigt; Anna är iakttagen. En skugglik gestalt flyr hennes lägenhet tidigt under kvällen, vilket kastar en skugga över festligheterna och omedelbart skapar en atmosfär av rädsla.

Ensemblen i Anna på National Theatre. Foto: Johan Persson Vicki Mortimers scenografi är inkapslad i tjockt glas, vilket gör att publiken betraktar pjäsens händelseförlopp genom detta fönster. Med ett par hörlurar på varje plats förvandlas publiken till övervakningsagenter som iakttar lägenhetsinnehavarna när de dansar, dricker, flörtar och grälar. En enastående ljuddesign av Ben och Max Ringham (pjäsen är i praktiken uppbyggd kring den) suger in publiken i historien; festens tidiga kaos är överväldigande högljutt, medan röster dämpas bakom stängda dörrar när Anna rör sig bortåt. När karaktärerna viskar i Annas öra sker det direkt i våra egna öron – här finns inga teatrala scenviskningar. Även när hon är ensam på scenen hör vi henne pusta, sucka, mumla och nynna för sig själv. Som idé och grepp fungerar det perfekt. Det är voyeuristiskt och obehagligt – helt rätt för pjäsens tematik. Vi känner oss lika kränkta och illa till mods som Anna, oförmögna att undkomma gästerna och deras krav (dessutom har tekniken den praktiska fördelen att den dränker publikens snörvlingar, hostningar och eventuella pipande digitalklockor).

Georgia Landers i Anna på National Theatre. Foto: Johan Persson

Hela ensemblen är mycket bra, med Max Bennet som Hans skrämmande nya chef i en kusligt träffsäker rolltolkning som ett hot alla andra uppfattar som charmigt. Men föreställningen kretsar kring Phoebe Fox som Anna, och så ska det vara. Annas snabba förfall in i förvirring och irrationellt beteende hanteras skickligt av Fox, och när hon panikslagen rusar genom lägenheten i sin röda klänning söker man upp henne i folkvimlet varje gång.

Diana Quick och Max Bennett i Anna. Foto: Johan Persson

Handlingen är oförutsägbar in i det sista; varje gång man tror sig veta vart det barkar hän, tar Hicksons manus spjärn och bevisar motsatsen, och spänningen släpper aldrig. Det finns så mycket att hämta ur fragment av tjuvlyssnade konversationer och samtal vänner emellan som skickligt anspelar på tidigare händelser. Natalie Abrahamis regi säkerställer att även om vi inte hör någon, så gör deras handlingar det glasklart vad som sägs, och alla dessa antaganden gör bara berättelsen ännu mer fängslande.

Det finns stunder där Hicksons manus hotar att tippa över i såpopera, men något – den förträffliga ensemblen eller den rasande regin (med sina 65 minuter utan paus går det i ett rasande tempo) – räddar det alltid i sista sekunden. Konsekvent spännande; Anna är ett suveränt spiondrama med en bländande huvudrollsprestation.

BOKA BILJETTER TILL ANNA