RECENSION: Baby, Drayton Arms Theatre ✭✭✭

Jennifer Christie recenserar musikalen Baby, som just nu spelas på Drayton Arms Theatre i en uppsättning av MKEC Productions.

Baby

Drayton Arms Theatre

26 oktober 2018

3 stjärnor

Boka nu Baby hade urpremiär på Broadway 1983 och spelas för närvarande på Drayton Arms Theatre. Manuset är skrivet av Sybille Pearson, med musik och sångtexter av Maltby och Shire. Berättelsen följer tre par i olika skeden i livet. Samtliga par väntar barn, men efter den inledande enigheten i I Want it All, som sjungs av de tre blivande mammorna, präglas de efterföljande händelserna av personliga prövningar.

Det är en komplex historia med många vändningar, och det är just denna splittring som hämmar tempot och gör att föreställningen tappar fart när problem på problem hopar sig. I andra akten avlöser power-balladerna varandra, och den avslutande, triumferande födseln känns som klen tröst efter all ångest. Regissören Marc Kelly har gjort sitt yttersta för att bibehålla ett flyt i händelseförloppet.

Själva föreställningen känns daterad och tungrodd. Tematiken må ha varit aktuell för tjugofem år sedan, men medicinska framsteg och samhällsutvecklingen har sprungit ifrån verket. Karaktärsteckningarna saknar dessutom det djup som krävs för att behålla relevansen idag. Det hade varit att föredra att få gå till botten med ett av paren snarare än att flacka mellan tre.

Det finns dock vackra ögonblick utspridda över föreställningen, men helheten lyckas inte riktigt lyfta till samma höjder. Det uppstår även en del disharmoni, särskilt i ensemblesången där balansen blir ett problem i den lilla lokalen. Vissa harmonier är inte tillräckligt stabila för att klara av den nära kontakten med publiken.

De sex huvudrollsinnehavarna har alla stunder då de imponerar i både sång och agerande.

Barbara Jaeson, som den mest mogna av kvinnorna, sjunger med finess och fyllig klang. Hennes solo, Patterns, är gripande och levande. I rollen som maken Alan gör Christopher Lyne sitt starkaste nummer i den rörande tolkningen av Easier to Love. Deras samspel på scenen är så tydligt som manuset tillåter. Laurel Dougall är också mycket stark i alla avseenden som den unga gifta kvinnan Pam. Det visar sig att Pam faktiskt inte är gravid, trots att hon är den enda av de tre som verkligen är entusiastisk. Dougall inleder musikalens mest kända låt, I Want it All, med stor energi och följer upp det med ett fint soloarbete som visar både empati och känsla. Hennes partner Nick spelas av Stuart Scott, som besitter en härlig jazzig ton och gör karaktärens svåra situation rättvisa.

Hollie Paige Farr spelar Lizzie, den yngsta blivande mamman – och den enda som faktiskt föder barn. Hon är ogift och ensam under större delen av graviditeten. The Ladies Singing Their Song öppnar andra akten och är en komisk succé för Farr, där hon hanterar alla främlingar som tar sig friheten att röra vid hennes mage. Det finns även en stor glädje i duetten Two People in Love när barnets far återvänder från det jobb han tog för att försörja familjen. Danny spelas av Danny Whelan som här gör sin London Fringe-debut. Whelan glänser i sitt solo I Chose Right, även om det fanns en viss ojämnhet i hans prestation under gårdagskvällen.

Kapellmästaren Kieran Stallard spelade även keyboard under föreställningen med stor skicklighet. Han var dock placerad längst bak i lokalen, och trots att man använde en videoskärm för att dirigera ensemblen, satt Stallard inte optimalt till för att bedöma rösternas balans mot bakgrundsmusiken. Det fanns stunder då ljudmixen inte var till rösternas fördel.

Foto: Thomas Scurr

BOKA BILJETTER TILL BABY NU