RECENSION: Blackout, Drayton Arms Theatre ✭✭

Blackout

Drayton Arms Theatre

13 oktober

2 stjärnor

Den unga dramatikern Tim Cook har skapat sig ett solitt rykte inom Fringe-teatern, och hans pjäs Crushed utsågs nyligen till Best New Play vid årets Brighton Fringe.

Ett av hans tidigare verk, Blackout, spelas just nu på Drayton Arms – en fängslande ”postapokalyptisk psykologisk thriller” som utspelar sig under ett strömavbrott i brittiska Swindon.

Den cyniske Mark (Tim Cook) har fått en ny granne: den hyperaktiva och fantasifulla Tracy (Amani Zardoe). Plågade av det plötsliga mörkret håller de varandra sällskap, men drabbas av panik när de inser att mörkret består trots att solen borde ha gått upp nästa morgon.

Premissen är intressant och pjäsen är kryddad med dramatiska ögonblick och rapp dialog. Det största problemer är dock att ingen av karaktärerna är särskilt sympatisk. Mark är så misantropisk att man har svårt att känna något för honom, och Tracy är så irriterande och hysterisk att man aldrig riktigt hejar på henne.

Föreställningen tyngs också ner av musikaliska mellanspel som känns malplacerade i förhållande till pjäsens ton. Blackout är i grunden en rå och mörk historia, så att förvandla den till en sorts musikal känns ogenomtänkt och rent utav märkligt (skulle man ens vilja, eller kunna, spela gitarr under ett totalt strömavbrott?!).

Trots detta har både Cook och Zardoe fina sångröster, vilket gör låtarna mer njutbara än de annars hade varit. Trots att de spelar frustrerande karaktärer är Cook och Zardoe nyanserade skådespelare som ger sina roller ett emotionellt djup; scenen där de pratar om Marks flickvän och hennes sista timmar är särskilt välspelad.

Det ständiga vitsandet skaver dock ibland och pjäsen känns bitvis ojämn. Tempot i slutet är högst tveksamt; det känns framstressat, vilket gör att den stora upplösningen missar målet. Speltiden är drygt en timme; ett mer välutvecklat slut hade behövts för att besvara många av de obesvarade frågorna (framför allt varför lamporna slocknade från första början).

Scenografin var enkel men effektiv, även om det var märkligt ljust för en pjäs med titeln Blackout. Skådespelarna måste givetvis kunna se vad de gör, men det kändes konstigt att se karaktärerna snubbla omkring i relativt bra belysning. Lite mer mörker hade också kunnat höja skräckfaktorn i de få ”jump scares” som finns utspridda i produktionen.

Blackout är skrivet av en dramatiker som spås en lysande framtid, med ett bra grundkoncept och enstaka ljusglimtar. Även om det är fantastiskt att se unga dramatiker sätta upp nytt material, krävs ett vassare manus om pjäsen ska tas vidare till andra scener.

Blackout spelas på Drayton Arms Theatre till och med den 17 oktober 2015