RECENSION: Blindness, Donmar Warehouse London ✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Simon Stephens dramatisering av José Saramagos Blindheten – en ljudinstallation av Ben och Max Ringham på Donmar Warehouse i London.

Foto: Helen Maybanks Blindheten (Blindness)

Donmar Warehouse, London

Fyra stjärnor

José Saramagos apokalyptiska roman om en epidemi av blindhet känns kusligt aktuell för Donmar Warehouse i en tid då scenkonsten begränsas av en global pandemi. Detta gripande mästerverk från 1995 skildrar hur samhället och dess moraliska kompass snabbt faller samman, och blottar den bräckliga, osynliga linjen mellan civilisation och kaos. Under covid-19 har det brittiska samhället i stort förblivit intakt, trots de förödande konsekvenserna för teatern, men Donmars uppsättning av Blindheten är ett bevis på vårt odödliga behov av att samlas för att lyssna på berättelser.

Även om tekniker finns på plats bakom kulisserna är Blindheten inte en live-föreställning i vanlig mening. Den beskrivs som en ”ljudinstallation” och har skapats av Stephens (som påbörjade arbetet innan pandemin slog till) tillsammans med regissören Walter Meierjohann och de hyllade ljuddesignerna Ben och Max Ringham. Restriktionerna tillåter endast 40 personer i salongen, så publiken sitter utspridda på parkett och läktare, ensamma eller i par, avskärmade från varandra med hörlurar. Ett nätverk av neonliknande rör växlar mellan rött, blått, grönt och vitt som en del av Jessica Hung Han Yuns ljusdesign och Lizzie Clachans scenografi.

Foto: Helen Maybank

I hörlurarna hörs Juliet Stevensons röst berätta inledningen av historien, från det ögonblick då den första mannen i ett namnlöst land upptäcker att hans syn ersatts av ett mjölkvitt hav. Just när man börjar undra varför man rest in till London och betalat för en biljett bara för att höra Stevenson läsa en ljudbok, sänks mörkret och den binaurala ljuddesignens magi tar över. Hon tar sig an rollen som kvinnan som oförklarligt nog har kvar sin syn, men håller det hemligt för att kunna stanna vid sin blinde makes sida. I det totala mörkret transporteras du till den ödelagda stadens gator och till sjukhuset där virusets offer sitter i karantän. Stevenson tycks viska direkt i ditt öra; hon känns så nära att man förväntar sig att känna hennes varma andetag mot kinden – vilket är särskilt omskakande på en teater där tvåmetersregeln följs strikt. Man kommer på sig själv med att vrida huvudet för att söka efter henne i mörkret, eller flytta på fötterna för att inte snava på henne.

Saramagos vision av den sociala ordningens skörhet är dyster, och denna 74 minuter långa dramatisering kan bara fånga fragment av den brutala och smutsiga värld som den portugisiske författaren manar fram i sin roman. Men föreställningen fångar också de sublima ögonblicken av hopp mitt i fasan, och glädjen i de små detaljerna som påminner oss om vår mänsklighet. Precis som boken understryker den hur vårt samhälle premierar seende, där den enda icke-blinda personen blir den minst hjälplösa trots att hon är ”helt vanlig”, men den här bearbetningen hyllar framför allt hur enbart ljud kan berätta levande historier och skapa ett helt nytt sätt att uppleva världen.

Foto: Helen Maybank

Genom sin illusion av närhet fungerar denna ljudbaserade version av Blindheten som ett motgift till den faktiska upplevelsen av att besöka Donmar idag. Jag var en av endast tio personer uppe på läktaren, åtskilda av flera tomma stolar, blickandes ner mot parketten där folk satt jämnt utspridda som på små isolerade öar av dubbelsäten. Efter att ha välkomnats utanför av personal i visir leds man långsamt, med två meters avstånd, genom teatern till sin plats och uppmanas att flitigt använda handspriten (som märkligt nog doftar tequila). Det kan inte ersätta live-teater, men det är ändå ett fantastiskt och välkommet sätt att uppleva fängslande berättarkonst inne i en teaterbyggnad.

Spelas till och med 22 augusti 2020