RECENSION: Cyrano de Bergerac, Playhouse Theatre i London ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Edmond Rostands Cyrano de Bergerac, framförd av Jamie Lloyd Company på Playhouse Theatre, London.

James McAvoy i Cyrano de Bergerac. Foto: Marc Brenner Cyrano de Bergerac

Playhouse Theatre, London.

6 december 2019

4 stjärnor

Boka biljetter Jamie Lloyd Company inleder sin årslånga gästspelshus på Playhouse Theatre med en levande nytolkning av Edmond Rostands klassiker Cyrano de Bergerac. Handlingen, som antagit många skepnader genom åren – inklusive den berömda Steve Martin-filmen Roxanne – bygger på Cyranos obesvarade kärlek till Roxanne. En kärlek som kompliceras av hans stora näsa som gör att han känner sig ”ful”, och som blir än mer smärtsam när hon förälskar sig i Christian. Hon värderar ord högre än utseende, så Cyrano – som är lika mycket poet som soldat – lägger romantiska ord i Christians mun och skriver brev i hans namn medan de är ute i fält. Då regissören är Jamie Lloyd, mannen bakom den enastående Pinter-säsongen och årets Evita på Regent’s Park Open Air Theatre, förväntar man sig en radikal omarbetning av texten. Vad jag däremot inte väntade mig var en beatbox-version, en avskalad uppsättning som sätter Martin Crimps eminenta manus i centrum. Det är radikalt, överraskande och helt lysande.

Anita Joy Uwajeh som Roxanne. Foto: Marc Brenner

Det minimalistiska anslaget präglar även scenografi och kostym, och denna Cyrano bär ingen lösnäsa. Inledningsvis kändes detta en aning märkligt med James McAvoy – han är ju den stiliga skådespelare vi känner från filmduken. Men allt eftersom pjäsen fortskrider och stilen sätter sig, fångar han rollens komplexitet perfekt: arrogansen, det bravadfulla och slutligen det ömsinta och romantiska. Han sprakar av energi. Anita Joy Uwajeh är en förträfflig Roxanne, slagfärdig och stark i sitt uppror mot samhällets förväntningar. (Även om pjäsen fortfarande utspelar sig 1640, gör den samtida touchen att Crimp och ensemblen kan utmana den manliga blicken. Här är det snarare den nakna manskroppen vi betraktar.) Eben Figueiredo har ett självsäkert driv som Christian men visar också på hans sårbarhet i kärleken, och Michelle Austin är suverän som ”versdrottningen” och caféägaren Leila, vars berättande och observationer är klockrena. Som hinder för den sanna kärleken är Tom Edden utmärkt i rollen som De Guiche: manipulativ när han försöker tvinga Roxanne till giftermål, och dråpligt komisk när han försöker sig på en egen rapp!

Anita Joy Uwajeh (Roxanne), Eben Figueiredo (Christian) och James McAvoy (Cyrano). Foto: Marc Brenner

Varje minut av denna produktion sjuder av uppfinningsrikedom och ingen scen är den andra lik. Förförelsescenen via brev, framförd på endast fyra orangea plaststolar, är hysteriskt rolig, medan den andra akten är djupt berörande. Första akten känns dock något för lång; de metateatrala inslagen där skådespelarna manar på varandra att sätta igång pjäsen speglar min egen frustration över att det tar ett tag innan det lyfter – här hade man kunnat korta ner speltiden. Purister kanske också ryggar tillbaka inför bearbetningen, men för en pjäs som betonar poesi och kärlek är det helt rätt att den sanna stjärnan är Crimps ord, som studsar runt i salongen och gör publiken andlöst tyst när det krävs. Spoken word håller versdramat vid liv, och detta är definitivt en föreställning man bör både se och njuta av!

BOKA BILJETTER TILL CYRANO DE BERGERAC