RECENSION: Faustaff, Cockpit Theatre ✭✭

Faustaff

Cockpit Theatre

20 november

2 stjärnor

Titeln Faustaff lovar mycket; en kombination av Faust-myten och den komiska Falstaff (som tyvärr aldrig dyker upp). Dessvärre lever denna brittisk-mexikanska produktion varken upp till Marlowes eller Shakespeares standard. Istället bjuds publiken på en ganska intetsägande och bitvis förvirrande kväll.

Pjäsens grundpremiss är smart och placerar den mytomspunna Faust i samtiden. Författaren Gily Jacoby säljer sin själ till djävulen – här i skepnad av en ond spökskrivare – som hjälper henne att ta fram alltmer makabra litterära intriger. Hon blir snart övertygad om att verkligheten efterliknar konsten när hennes berättelser börjar slå in, med dödlig utgång för hennes närmaste.

Det centrala temat är en intressant vinkling på kändisskapets pris, men Diego Sosas manus gör inte riktigt idén rättvisa. Dialogen känns krystad och tungrodd, särskilt i kärleksscenerna som verkar hämtade direkt från de mest pinsamma avsnitten i en billig kärleksroman. Det kan vara ett fall av språkliga nyanser som gått förlorade i översättningen, men manuset drar alldeles för ofta åt det klichéartade och overdramatiska.

Pjäsen marknadsförs som en ”svart komedi”, men skratten lyser med sin frånvaro. De tänkta komiska inslagen utgörs av två detektiver; den ene en sorts ”autistisk savant” som blir blind, den andre en fumlig tölp som blir döv. Skämtet blir snabbt tjatigt och scenerna med dem är utan tvekan föreställningens svagaste partier.

Lesley Lightfoot gör en tapper insats som Gily Jacoby och ger ett trovärdigt porträtt av den plågade författaren. Bernard O’Sullivan är också naturlig i rollen som kommissarie Paterson. Den klumpiga dialogen gör dock att resten av ensemblen kämpar med att ge sina karaktärer kött och blod – särskilt Jonson Wilkinson, vars många mansroller flyter ihop.

Trots dessa brister är Cockpit Theatre ett fantastiskt scenrum, och ljussättningen används effektivt för att skapa spänning. Märkligt nog verkade någon i produktionen tycka att det var ett lämpligt tillfälle att ta föreställningsbilder, med ett irriterande klickande genom hela pjäsen. Sådant sköts väl lämpligast under en generalrepetition?

Publikens dom är förstås inte allt, men när fyra personer ur en redan liten publik väljer att gå mitt i föreställningen säger det en hel del. Det är ingen subtil kritik, men man förstår varför; en utmärkt grundidé som dessvärre förvaltas på ett mycket besviket sätt.

Faustaff spelas på Cockpit Theatre fram till den 6 december.