RECENSION: Four Minutes Twelve Seconds, Trafalgar Studios 2 ✭✭✭✭

Kate Maravan. Foto: Ikin Yum. Four Minutes Twelve Seconds

Trafalgar Studio 2

12 november 2015

4 stjärnor

Köp biljetter Four Minutes Twelve Seconds är James Fritz första fullängdspjäs och den har redan blivit varmt mottagen efter att ha nominerats till en Olivier Award 2014. Efter en framgångsrik spelsperiod på Hampstead Theatre Downstairs visas den nu på Trafalgar Studio 2. Denna scen är en intim plats som lämpar sig utmärkt för pjäsen. Publiken sitter tillräckligt nära händelsernas centrum för att se rädslan i skådespelarnas ögon och dras därmed in i pjäsens hela känsloregister.

Det här är en pjäs om samtidsfrågor och den inleds med föräldrar som diskuterar en händelse av skolmobbning rörande deras 15-årige son, Jack. Temat behandlas till en början på ett underhållande och lättsamt sätt med fingertoppskänsla för komisk tajming, men pjäsen utvecklas snabbt mot det mer seriösa allvar som döljer sig därunder. Den fungerar inte bara som en varningsklocka för föräldrar och ungdomar kring farorna med elektronisk kommunikation, utan blottlägger även de missförstånd som uppstår till följd av brist på öppen och ärlig kommunikation i allmänhet.

Det är intressant att pjäsens huvudperson, sonen Jack, aldrig syns till men att pjäsens alla vändningar ändå gör att publiken tappar all sympati för hans karaktär. Hans fysiska frånvaro på scenen gör att fokus istället hamnar på hur hans handlingar påverkar de som står honom närmast.

Anna Ledwich har regisserat denna uppsättning med en fantastisk lätthet. Varje karaktärs utveckling och deras inbördes relationer definieras tydligt inom pjäsens vinjett-liknande struktur. Det är nästan som att se ett lökskalas lager för lager tills man når kärnan. Tempot och energin i föreställningen är helt anpassad till dess stil och ämne.

Jon McGuinness. Foto: Ikin Yum

Denna till synes enkla historia blir mer invecklad för varje scen, något som Sarah Weltmans ljuddesign subtilt understryker. Varje scen binds samman av ett elektroniskt "zapp"-ljud som växer från en inledande kort puls till att mot slutet av pjäsen spegla historiens komplexitet med längre och mer hotfulla variationer. Enkelheten i berättandet plockas även upp i den visuella gestaltningen av scenografen Janet Bird. Ett mönstrat golv som påminner om gamla testbilder på TV återspeglas i ljuspanelen i taket; några stolar och ett bord – denna enkla estetik tjänar pjäsen väl.

Kvällens främsta prestation stod Kate Maravan för i rollen som Di, Jacks mamma. Varje ord hon levererar känns trovärdigt. Det fanns få stunder då Maravan inte stod på scen, och hon lyckades hålla energin på topp genom hela föreställningen. Jonathan McGuinness som maken och fadern David var också utmärkt; hans karaktär fungerar som en motvikt till hustruns uppspelta natur och utan att avslöja för mycket kan jag säga att David är full av överraskningar.

Ria Zmitrowicz. Foto: Ikin Yum

Sonen som karaktär etableras väl i pjäsens första del genom mamman och pappan. Sedan dyker bästa vännen Nick upp och ännu ett lager av löken skalas av. Anyebe Godwin porträtterar Nick med fina penseldrag och ger publiken en karaktär att tycka om.

Den fjärde rösten i detta sanningspussel tillhör Ria Zmitrowicz som spelar flickvännen Cara. Händelserna har skadat Cara djupare än vad det först verkar, och hon uppvisar en förståelse för konsekvenserna av skadan hon tillfogats som sträcker sig långt bortom hennes 15 år. Zmitrowicz imponerade tidigare i år i The Crucible i Manchester och hon är minst lika övertygande i sin nuvarande roll.

Vid pjäsens slut infinner sig en fasanfull insikt om att en variant av denna historia just nu utspelar sig på riktigt någonstans i närheten: i en familj, hos grannen, längre ner på gatan, men definitivt inte längre bort än i nästa förort. Detta är en situation, faktiskt ett problem, som rör alla och det råder ingen tvekan om att pjäsen bör ses och höras av de ungdomar som behöver förstå dess budskap.

Four Minutes Twelve Seconds spelas till och med den 5 december på Trafalgar Studios 2. Boka nu.