RECENSION: Graeme Of Thrones, Charing Cross Theatre ✭✭

Rollistan i Graeme Of Thrones Graeme Of Thrones 

Charing Cross Theatre

6 oktober 2017

2 stjärnor

Boka biljetter

Parodier och pjäser som driver med kända fenomen är fantastiskt kul, men de hamnar ofta i två vitt skilda läger: de som bygger på historier du redan kan utan och innan, och de som lyckas stå på egna ben även om man saknar förkunskaper om originalverket.  Den här föreställningen hamnar definitivt inte i den andra kategorin.  Utan en gedigen kännedom om den evighetslånga TV-serien 'Game of Thrones' kommer du inte ha den blekaste aning om vilka karaktärerna ska föreställa, vad de pysslar med, var allt utspelar sig, när det händer eller – framför allt – varför det ens spelar någon roll.  Och det var precis i den tragiska positionen jag befann mig när jag i går kväll kröp in på Charing Cross Theatre för att se kl. 22.00-föreställningen – ja, ni läste rätt – av denna 90 minuter långa, utmattande genomgång av obegripliga upptåg från ett gäng totalt ogenomträngliga figurer.

Nu fanns det – vilket jag enkelt kunde konstatera – ett stort antal besökare runt omkring mig i salongen som uppenbarligen 'fattade' de ändlösa referenserna till rutan och småskrattade titt som tätt åt de spefulla karikatyrerna av sina fiktiva original.  Om du råkar tillhöra den skaran missunnar jag dig inte för ett ögonblick din överlägsna kunskap.  Gå och skratta med dem.  Men om du inte redan har ganska bra koll på programmet – 90 minuter är trots allt en inte helt obetydlig del av din kväll – då skulle jag tänka både en och två gånger på om det är värt risken.  Författarna till detta spektakel har inte hittat något sätt att göra ödena och äventyren för det enorma persongalleri som tågar in och ut på scenen på Charing Cross Theatre 'tillgängliga' för de oinvigda.

Ständiga läsare av mina recensioner (finns det några?) känner säkert till min vana, eller snarare förkärlek, för att nämna så många av de medverkande som möjligt i varje uppsättning jag ser, och att beteckna deras insatser – vare sig de är bra, dåliga eller mediokra – med vanligtvis korrekt stavade namn.  Men i det här fallet kommer det helt enkelt inte att hända, främst för att jag och resten av publiken inte fick någon som helst skriftlig information om vems verk vi faktiskt bevittnade.  Det kändes märkligt.  Jag menar, hur många tar en föreställning till West End och gör sedan sitt yttersta för att dölja identiteten på de medverkande och de som ligger bakom den?  Ytterst få.  Och vad för slags folk gör sådant?  Vad kan motivera ett sådant hemlighetsmakeri?  Man kan bara undra, och undra gör man.

Allt jag vet är att jag såg tre personer på scenen.  Det var en lång, mörk man med mustasch och en klassiskt skolad röst.  Han skulle mycket väl kunna spela 'regissören' i 'Showstopper', och jag misstänker att jag kan ha sett honom i just en sådan roll inte alltför långt ifrån CXT.  Sedan var det en kvinna, älvlik och samlad, som nog gjorde kvällens bästa jobb med att försöka få materialet att landa hos helt oförstående ointelligensior som mig.  Hon hjälptes stort av sin förmåga att få 'kontakt' med publiken, inte minst genom ett enstaka och ganska lyckat moment av publikmedverkan som hon genomförde med bravur; hon skapade något av en 'gemensam upplevelse' för oss som, likt jag själv, kände oss hopplöst utestängda från det mesta som sades eller gjordes på scenen.  Och så var det deras 'stooge', en annan kille, som – återigen – jag kan ha sett i något annat, och som skötte sig som 'underdog' på ett ganska sympatiskt sätt.  Om jag bara hade kunnat greppa vad allt handlade om.  Det här är en föreställning som mer än någon annan skriker efter en berättare som kan överbrygga klyftan mellan det som sker på scenen och de totala idioter som går på teatern – tänk er själva – utan att ha gjort sin hemläxa!

När det gäller vem eller vilka som är författare, regissörer, producenter, scenografer och så vidare för detta projekt har jag inte den blekaste aning.  Det känns trist, eftersom en del snygg rekvisita letar sig ut genom den uppslitsade bakväggen av spänd vit ridå, inklusive några charmiga dockor; jag önskar att publiken visste vem vi hade att tacka för dem.  Det förekommer – mycket – extremt hög musik, som kan (men inte måste) komma från TV-seriens soundtrack.  På den punkten finns det ett antal pikanta referenser i manuset till advokater, upphovsrätt och rättstvister, och det är inte helt otänkbart att den totala avsaknaden av sökbara namn i samband med detta skådespel kan ha att göra med rädslan för eventuella civilrättsliga processer.  Så om du är en driftig jurist som vill skapa dig ett namn, eller har klienter som du anser förtjänar bättre behandling för sina redan extremt välbetalda insatser för HBO (där serien hör hemma, och då menar jag i jämförelse med vad folk som jobbar inom teatern tjänar!), då kan den här föreställningen vara värd ett undersökande besök.

I övrigt är den strikt för missbrukare.

BILJETTER TILL GRAEME OF THRONES