RECENSION: Hairspray, New Victoria Theatre Woking (Storbritannien-turné) ✭✭✭✭✭

Ensemblet i Hairspray. Foto: Elie Kurtz Hairspray

New Victoria Theatre (Storbritannien-turné)

18 mars 2016

Boka nu

Good Morning Baltimore! Vi befinner oss i det tidiga 60-talets Baltimore och USA står inför stora förändringar. Tracy Turnblad, en tjej med ett stort hjärta och ännu större hår, är redo att vända upp och ner på allt.

Det är Hairspray, den Tony- och Olivier-belönade musikalen som fick New Victoria Theatre i Woking att vibrera i går kväll, och som lämnade publiken skrikande efter mer.

Marc Shaiman (musik och text), Scott Wittman (text) samt Mark O'Donnell och Thomas Meehan (manus) har tagit John Waters film från 1988 och förvandlat den till musikal utan att förlora en gnutta av magin. Föreställningen fångar tidsandan perfekt och är fullspäckad med humor. Det är en värld befolkad av färgstarka karaktärer, men de är så välskrivna att de känns trovärdiga och har tagits till hjärtat av publik över hela världen.

Den nuvarande brittiska turnén, i regi av Paul Kerryson, bärs fram av ren talang. Alla på scenen gnistrar och verkar ha fantastiskt roligt när de ger liv åt denna livsbejakande berättelse. Det är rent av berusande.

Freya Sutton är en naturbegåvning som Tracy Turnblad. Det finns en sprudlande kvalitet i hennes framträdande; hon svänger, twistar och äger scenen – hon är helt oemotståndlig. Matt Rixon spelar Edna Turnblad med en ärlighet och grace som berör. Hon är en riktig skönhet, och Peter Duncans Wilbur Turnblad visar stolt upp sin kärlek till henne genom hela pjäsen. Att få dynamiken i denna familjeenhet att stämma kan vara knepigt, men denna trio är helt perfekt. ”You’re Timeless To Me” är magnifik.

Ensemblet i Hairspray. Foto: Ellie Kurtz.

Jon Tsouras är en formidabel Corny Collins. Han hittar precis rätt balans mellan talang och ego i sin roll som programledare. Brenda Edwards är en klockren Motormouth Maybelle. Hennes själfulla tolkning av ”I Know Where I’ve Been” var laddad med mening och djupt gripande.

Monique Young spelar Penny Pingleton, Tracys bästa vän. Penny är den ultimata förvandlingen från puppa till fjäril, och Young lyckas vara nördig utan att det någonsin blir för mycket.

Ashley Gilmour balanserar självsäkerhet, tvekan och den stereotypa idrottskillen perfekt i rollen som Link. Kemin mellan Gilmour och Sutton är påtaglig, vilket gör ”It Takes Two” och ”Without Love” till föreställningens höjdpunkter.

”The nicest kids in town” och gänget från ”Negro Day” rörde sig med otroligt driv över scenen till koreograf-underbarnet Drew McOnies energiska koreografi. Ensemblen fångar tidserans känsla och arbetar otroligt hårt – energin de skapar skulle kunna lysa upp en hel stad. De tycks aldrig sluta röra på sig!

Claire Sweeney omdefinierar ordet diva med sin tolkning av Velma Von Tussle. Hon har total kontroll, och hennes sammanbrott i slutet av andra akten fick publiken att jubla. Helt perfekt! Hennes scener med dottern, spelad av Lauren Stroud, är en ren fröjd.

Adam Price och Tracey Penn växlar obehindrat mellan olika karaktärer utan minsta tvekan. Vad det än är för roll så fixar de den!

Ett särskilt omnämnande går till Layton Williams som hoppade in som reserv för Seaweed. Williams bjöd på en knockout-insats som den karismatiska naturkraft som får Tracy att börja svänga.

Det är underbart att se iscensättningen av ”The Big Doll's House” (som togs bort i filmen); det för tankarna till ”Women Behind Bars” och är en av höjdpunkterna i denna färgstarka produktion.

Liam Dunachies band bjuder på ett fylligt blås och ger musiken den karaktär och det driv som verkligen lyfter fram 60-talskänslan i Shaimans fantastiska partitur.

Även om Hairspray bär på ett seriöst budskap om integration och förståelse, är det i grunden en musikal fylld av glädje och kärlek – känslor som bokstavligen strömmade ut från scenen tack vare denna extremt begåvade ensemble.

Jag utmanar vem som helst som ser den här uppsättningen att inte dansa hela vägen ut från teatern.

Läs mer om Hairspray på turné.