RECENSION: Hamnet på Garrick Theatre, London ✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar RSC:s uppsättning av Hamnet som just nu spelas på Garrick Theatre i London.

Madeleine Mantock, Tom Varey och Ajani Cabey. Foto: Manuel Harlan Hamnet

Garrick Theatre

3 stjärnor

Boka biljetter

Maggie O’Farrells roman var en av pandemins stora litterära succéer. Dess lyriska skildring av familjeled, sorgbearbetning och klyftan mellan stad och landsbygd gick verkligen hem i tiden. Lolita Chakrabati har dramatiserat romanen för RSC i Stratford, där den hade premiär i april, och nu har turen kommit till London i regi av Erica Whyman.

Tom Varey och Madeleine Mantock. Foto: Manuel Harlan

Det första som bör sägas är att pjäsen skiljer sig avsevärt från boken. Medan romanen, i likhet med så mycket samtida litteratur, laborerar med tid och kronologi, möts vi här av ett ganska linjärt berättande. Det börjar med Shakespeares uppvaktning av Anne/Agnes Hathaway och fortsätter med en detaljerad – kanske i överkant detaljerad – skildring av familjelivet i Stratford. Det är först i andra akten som vi verkligen får lära känna sonen Hamnet och förstår hans betydelse för dramat. Kanske var detta en nödvändig förändring; tidshopp och ständiga scenbyten kan bli tröttsamma på teatern, även med dagens teknik för sömlösa övergångar. Det som fungerar i läsarens fantasi kräver en annan form på scen. Men det väcker frågan om alla romaner verkligen lämpar sig för scenen. Ibland mår ett konstverk bäst av att få stanna i sitt ursprungliga format...

Mhairi Gayer, Alex Jarrett, Madeleine Mantock och Ajani Cabey. Foto: Manuel Harlan

Pjäsen utforskar tesen att centrala teman i Shakespeares verk formades av händelser i hans privatliv – ett ämne vi förstås vet ganska lite om. Men vi vet att en avgörande händelse var sonens död i pesten vid elva års ålder år 1596. Här föreslås att själva skrivandet av ”Hamlet” och flera av dess bärande teman sprang direkt ur denna tragedi. Poängen görs påtagligt tydlig i andra akten när skådespelaren som spelar Hamnet återvänder i en slutscen som framför en monolog ur pjäsen på en återskapad Globe-scen.

Men trots all omsorg och talang som lagts ner på produktionen blir det lite för mycket ”berätta” och för lite ”visa”. Det är mycket exposition och för lite drama som växer organiskt ur materialet. Hamnets desperata vilja att rädda sin tvillingsyster genom att offra sig själv, och de kulminerande scenerna i London, lyckas i slutändan inte väga upp för alla vardagsdetaljer hemma i Stratford – hur lovvärt det än är att ge Agnes Hathaway den plats i historien hon förtjänar.

Peter Wright och Karl Haynes. Foto: Manuel Harlan

Det ska dock sägas att produktionen har mycket som förtjänar beröm. Scenografen Tom Piper har skapat en imponerande flexibel dekor som lutar sig mot genuint uppfinningsrikt snickeri i stor skala. En bokstavlig ”A-ram” dominerar de tidiga scenerna när Will och Agnes börjar sitt äktenskap i föräldrarnas uthus. Därifrån öppnar sig scenrummet på flera nivåer tills The Globe uppenbarar sig i finalen, komplett med balkonger som harmonierar med Garrick Theatres egen interiör och omsluter oss alla i en vacker, teatral omfamning.

Ensemblen och produktionsvärdena är väl genomtänkta och skickligt utförda. Det är ett lagarbete där skådespelarna själva flyttar möbler och rekvisita på ett smidigt sätt som håller tempot uppe. I rollen som Agnes ger Madeleine Mantock ett starkt och samlat porträtt av en underskattad kvinna som O’Farrell har tillskrivit närmast schamanistiska krafter och en tjurig självständighet. Tom Varey har den otacksamma uppgiften att skildra Shakespeares resa från tafatt men välutbildad yngling till professionell dramatiker. Texten gör det inte lätt för honom, då den varken förklarar hans utveckling i London tillräckligt eller gör honom till en ren schablon sedd genom hustruns ögon.

Frankie Hastings och Tom Varey. Foto: Manuel Harlan

Det bjuds på riktigt fint skåpeleri i birollerna. Vi ser mycket av Wills föräldrar, särskilt hans tyranniske och suput till far, John, som var handskmakare. En av pjäsens mer subtila styrkor är just hur handskar och händer fungerar som återkommande referenspunkter, precis som de senare gör i Shakespeares egna pjäser. Denna hemvarda värld, styrd av Peter Wight som fadern och Liza Sadovy som modern, känns trovärdig, men den upptar för mycket plats och saknar riktig udd – med undantag för Sarah Belcher som gör ett minnesvärt avtryck som giftig styvmor. Energin höjs rejält när barnen tar plats i den andra akten. Phoebe Campbell, Alex Jarrett och Ajani Cabey bjuder på tre charmiga och särpräglade rolltolkningar fyllda av livskraft och patos.

Även om produktionen som helhet bjuder på många fina stunder och fragmentariska kvaliteter, blir resultatet tyvärr inte större än summan av sina talangfulla och välmenande delar.

På Garrick Theatre till och med 17 februari 2024