RECENSION: Henry V, Southwark Cathedral ✭✭✭✭✭

Teatersällskapet Antic Dispositions Henrik V. Foto: Scott Rylander Henrik V

Southwark Cathedral

3 februari 2017

5 stjärnor

Mer information

Antic Dispositions Henrik V förtjänar sannerligen sin nypremiärsturné runt brittiska katedraler. Det är en slipad teaterupplevelse, välspelad, snyggt paketerad och med ett genomtänkt koncept. Grundidén för uppsättningen är enkel men genial: franska och engelska soldater på ett fältsjukhus spelar upp Shakespeares krönikespel ironiskt nära den plats där deras styrkor drabbades samman vid Agincourt 500 år tidigare. Föreställningen prickar in alla rätt; den uppmärksammar både Shakespeares 400-årsjubileum och hundraårsminnet av första världskriget, samtidigt som den känns aktuell och fräsch i vår samtid. ”Nöden är uppfinningarnas moder”, och det blir aldrig tydligare än i denna Henrik V. Den enkla scenografin används fantasifullt. Den tävlar aldrig med katedralarkitekturens makalösa omgivning, och skådespelarna växlar skickligt mellan sina många roller i en föredömlig produktion – ett bevis på ett teatersällskap på höjden av sin förmåga.

För oss som är bekanta med King James-bibeln är det inget nytt att höra Shakespeare i våra kyrkor och katedraler, men det finns något fundamentalt berusande i att se våra mänskliga livs smutsiga och förvirrande röra dras fram i full technicolor i ett rum som vanligtvis är vigt åt eftertanke och tröst. Vi sitter i Southwark Cathedrals långhus med publiken på båda sidor om spelplatsen: ett arrangemang som skapar en dynamisk action och en spännande närhet, samtidigt som det tydliggör polariseringen mellan de franska och engelska arméerna. Pjäsen inleds med en parad av elände när soldater raglar över tvärskeppet under uppsikt av panikslagna sjuksköterskor. Sedan, inramat av en gåva i form av ett exemplar av Henrik V från en engelsk soldat till sin franske räddare, fördriver de sårade sin konvalescens genom att tillsammans fly från det eländiga fältsjukhuset in i Shakespeares text.

Antic Dispositions Henrik V. Foto: Scott Rylander

Det metateatrala greppet passar utmärkt för pjäsens komiska inslag, inklusive Charles Nevilles underbart vidsträckta utläggning som ärkebiskopen av Canterbury. Rhys Bevan (bekant för alla Archers-lyssnare) har lämnat rollen som playboy-prins bakom sig och förmedlar mästerligt frustrationen och den stålhårda beslutsamheten hos den nystarte monarken, som kämpar lika hårt mot sitt fläckade rykte som mot någon främmande armé. Talet på Crispindagen hålls i en rugby-klunga där Henrik hålls högt i luften till elektrifierande effekt, medan Bevans röst dundrar genom den enorma katedralen. Dramatiken är dock aldrig mer gripande än i slutet av första akten, där Adam Philps i rollen som Bardolph – oförmögen att skilja på den spelade verkligheten och pjäsen i pjäsen – dukar under i ett anfall av granatchock. Han påminner oss om krigets brutalitet och tunga börda, som ingen mängd poesi eller poserande kan dölja.

Antic Dispositions Henrik V. Foto: Scott Rylander

Rosie Williamsons musikaliska ledning gör ett fint jobb med att ackompanjera stycket och vi bjuds på sånger på både franska och engelska. Dean Riley, som den odräglige Dauphin, ger textur åt det förinspelade ljudet med ett välkommet inslag av dragspel, medan sånginsatserna överlag är harmoniska och helt i linje med temat från stora kriget.

Den ofta problematiska scenen med Kate hanteras känsligt av Bevan och Floriane Anderson som prinsessan Katherine; hennes ”brutna musik” broderas ut och smyckas med ett enormt känslomässigt landskap som lever i varje blick och gest. Andra minnesvärda prestationer inkluderar den mångfacetterade Louise Templeton som Mistress Quickly och Alice, samt en stursk Callum Oates som Exeter och Bates. Men i ärlighetens namn är detta en ensembleinsats där alla skådespelare stöttar varandra vackert; ett riktigt ”band of brothers”.

Antic Dispositions Henrik V. Foto: Scott Rylander

Antic Dispositions uppsättning belyser faran med blind patriotism och den universella förlust som varje konflikt innebär. Henrik V är historien om en pojke som vill leka krig men som tvingas bära ansvarets tunga börda som man. Min enda kritik skulle kunna vara att föreställningen aldrig riktigt når samma känslomässiga höjder i andra akten som i den första, och tempot hade kanske kunnat skruvas upp under pjäsens upplösning. Men ändå, om alla katedraler kunde framkalla denna nivå av djup eftertanke, skulle de utföra sitt uppdrag med bravur. Jag tror att Shakespeare sannerligen skulle ha godkänt det, och jag kunde inte annat än hålla med en av mina elever (som också råkade vara där) som utbrast: ”det var lysande.”

LÄS MER OM ANTIC DISPOSITIONS TURNÉ AV HENRIK V