RECENSION: Home, I'm Darling, National Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Laura Wades pjäs Home, I'm Darling som just nu spelas på National Theatre.

Katherine Parkinson (Judy) och Richard Harrington (Johnny) i Home, I'm Darling. Foto: Manuel Harlan Home, I’m Darling.

The Dorfman Theatre, the National.

31 juli 2018

4 stjärnor

Boka nu

Välkommen till 1950-talet, en guldålder då allt helt enkelt var bättre och människor var trevligare. Judy är så lycklig, stolt över sitt fläckfria hem, hon bakar och lagar mat från grunden och planerar sin dag så att hennes man, Johnny, kan komma hem från jobbet till en riktig middag. Han är skamligt lycklig. Han ger sig av till arbetet, och sedan, i ett enkelt och genialt avslöjande, upptäcker vi att huset är skapat genom eBay-fynd och stilen kommer från vintagebutiker – det är Judy som har byggt upp denna värld. Genom att använda sina avgångsvederlag och sitt arv har hon skapat denna bubbla för att skärma av sig från omvärldens verklighet så gott det går. Men den moderna tidsåldern hotar ständigt hennes existens med missade amorteringar, teknik som tränger sig på och pressen att upprätthålla denna sköra fantasi börjar växa.

Kathryn Drysdale (Fran) och Barnaby Kay (Marcus) i Home, I'm Darling. Foto: Manuel Harlan

Laura Wades pjäs är som en perfekt bakad tårta; lager efter lager avtäcks under pjäsens gång och genom att skapa denna 50-talsbubbla säger pjäsen oceaner om vår egen samtid.  Det hela utspelar sig i ett fantastiskt dockskåp till scenografi, kärleksfullt skapat av designern Anna Fleischle, och denna samproduktion mellan National Theatre och Theatr Clwyd är mycket välregisserad av Tamara Harvey, som låter varje lager avtäckas utan onödigt melodrama. Katherine Parkinson är perfekt som Judy, skör från första början, där hennes mask av förnekelse gradvis krackelerar och spänningen i att prestera denna "perfekta" image växer. Med utmärkt komisk fingertoppskänsla punkterar hon effektivt Judys värld.  Det är en totalt fängslande prestation. Hon matchas skickligt av Richard Harringtons Johnny, en man som, trots att han gör sitt bästa för att leva upp till 50-talsidealen, märker att han inte kan fortsätta spela med i lögnen. De är ett oerhört sympatiskt par, och pjäsen blir starkare av att Johnny vill ha tillbaka sin "gamla" självständiga fru; man kan inte låta bli att heja på dem.

Sian Thomas som Sylvia i Home, I'm Darling. Foto: Manuel Harlan

Vi påminns ständigt om att 1950-talet inte var den guldålder som Judy vill få folk att tro. Hennes mamma, Sylvia (en briljant Sian Thomas), en feminist som uppfostrade Judy i ett kollektiv, river ner den idylliska bilden i ett strålande tal om hur samhället var riggat mot alla som inte var vita, manliga och medelklass. Tillsammans med vännen Fran, vars egna sönderfallande tillvaro fångas perfekt av Kathryn Drysdale, förintas visionen om ett förlorat paradis (inte helt olikt vissa Brexiteer-drömmar) och avslöjas som en lika falsk fasad som Judys hus. När Frans make Marcus anklagas för sexuella trakasserier på jobbet, blir Barnaby Kays skickliga porträtt alltmer sliskigt och hotfullt just när Judy är som mest sårbar. Sara Gregory är den perfekta representationen av en modern karriärkvinna – just den sortens person som Judy själv brukade vara.

Det utmärkta soundtracket och rörelsearbetet gör att övergångarna mellan scenerna är smidiga och underhållande, och Wades observationer av vår moderna tid är mitt i prick. Om pjäsen stundtals känns en aning förutsägbar beror det på att argumenten ibland blir för svartvita och förenklade, och då paret hittar en väg framåt höjs kanske aldrig de dramatiska insatserna riktigt tillräckligt. Men med det sagt är det en kvick, klok och engagerande pjäs – en fest för både ögat och sinnet.

BOKA NU FÖR HOME, I'M DARLING PÅ NATIONAL THEATRE