RECENSION: Hot Gay Time Machine, Crazy Coqs ✭✭✭✭✭

Hot Gay Time Machine

Crazy Coqs på Brasserie Zedel

23 januari 2018

5 stjärnor

Det kan inte finnas många brittiska musikalteam i tjugoårsåldern som har haft två föreställningar i West End under samma vecka, men det är precis vad Toby Marlow och Lucy Moss har lyckats med. Deras enastående nya verk, 'Six', spelade sin sista London-föreställning (för den här gången) i måndags på The Arts, omedelbart följt av ytterligare ett gästspel för den show de skapat tillsammans med samarbetspartnern (och Marlows medspelare här) Zak Ghazi-Torbati: en läckert smart och stilsäker revy som besökte Piccadilly för ett par föreställningar. Båda produktionerna sågs i Edinburgh, där de golvade publiken förra säsongen, och den här visades senast på Drayton Arms i South Ken i november. Om någon hyser det minsta tvivel om kraften och potentialen hos dessa fantastiska nya röster, lär det inte vara länge till.

Strålande i hotpants och leopardmönstrade toppar tog killarna kontroll över rummet från första stund, minglade med publiken och piskade upp en stämning som på en nattklubb. När Moss – som skötte tekniken – väl dämpade salongsbelysningen och riktade allt fokus på grabbarna, var vi helt i deras våld. De lät oss sedan susa igenom drygt 75 välfyllda minuter av snyggt konstruerade låtar och sketcher, till synes baserade på deras egna livshistorier, om än förmodligen kraftigt utsmyckade med snygg dramatik och fräcka fantasier.

Showen riktar sig tydligt till en i huvudsak ung, trendmedveten och förväntansfull publik. Men redan från den inledande synthpop-revivalen 'Welcome Aboard', en perfekt Stock, Aitken och Waterman-pastisch, står det klart att deras konstnärliga rötter går djupt ner i nattklubbsvärlden från trettio år tillbaka, vilket lockar även den äldre publiken och skapar en fin gemenskap över generationsgränserna. Musiken levereras via en blandning av bakgrunder på band, en snabbt uppställd keyboard och ställets egen flygel, där Marlow ofta sitter och slår an tonen med härlig camp-känsla, inte minst i den suveräna 'I Couldn't Get It Up'. Ghazi-Torbatis främsta musikaliska vapen är hans fantastiska röst: en tenor som skvallrar om hans delvis walesiska bakgrund, och en suverän contralto-falsett för, ja, kvinnliga roller, som hans magnifikt operamässiga tolkning av Tobys mamma.

Paret tar sig igenom en hel del roller och hoppar från en barndomshistoria till en annan: ögonblick av socialt och sexuellt uppvaknande som blandas med trallvänliga melodier och knivskarp, vitsig lyrik. Allt får liv på scenen genom Moss klockrena ”Beyonceography” (finns det ens något annat ord?) – podiet pryds av inte bara en utan två pappfigurer i naturlig storlek föreställande livsstilikonen, tills även dessa bjuds in i handlingen och crowdsurfar genom den extatiska publiken. Det är väldigt tokigt och tramsigt, men oklanderligt väl genomfört, inklusive några fantastiskt lyckade värvningar av publikmedlemmar som mer än gärna kastar sig in i äventyret med killarna. De tar glatt på sig roller i deras återbesökta ungdomspsykodramer, läser sina repliker med förtjusning och dristar sig till och med till snyggt utförda danssteg.

Showen är dessutom ”straight-vänlig”, eller åtminstone ”straight-medveten”. Vid ett tillfälle tar sig killarna an sina heterosexuella kurskamrater från universitetet och driver lite godmodigt med dem. Vi vet alla att de skulle kunna hitta mörkare historier att gräva fram här om de ville, men avsikten verkar hela tiden vara att hålla det lättsamt. Det kan hävdas att detta är ett område där textförfattandet med fördel skulle kunna gå djupare. Det finns ett par riktigt vackra balladögonblick i showen, men de knuffas undan av den ständigt högintensiva hysterin, vilket gör att helhetsintrycket alltid landar i en pigg och självsäker ”out and proud”-bekräftelse. Det är gott så, men jag tror att publiken förmodligen är redo att öppna sina hjärtan för de här killarna ännu mer än så. I 'Six' vågar de ta betydligt större emotionella risker, och kanske får vi se mer av det framöver.

Som en läcker konfekt är deras utbud svårslaget. Man når slutet och längtar efter mer, i hemlighet förtjust över att ha upptäckt ett nytt beroende. Jag kan knappt bärga mig inför nästa portion, och jag tror att mer är på väg. Låt det hända snart!