RECENSION: & Juliet på Shaftesbury Theatre ✭✭✭

Ray Rackham recenserar & Juliet, en jukebox-musikal som bygger på Max Martins musik och som nu spelas på Shaftesbury Theatre.

Miriam Teak Lee och ensemblen i & Juliet. Foto: Johan Persson & Juliet

Shaftesbury Theatre

20 november 2019

3 stjärnor

Boka biljetter

Vad gör en tjej när hennes självupptagna och självutnämnda skitstövel till älskare har flirtat med varenda kvinna i stan innan han dör ifrån henne, och lämnar henne ensam med bara sin amma och två vänner som sällskap? Hon berättar naturligtvis sin egen historia – eller förlitar sig åtminstone på att William Shakespeare och hans fru Ann Hathaway river sönder manuskriptet och börjar om på nytt.

Cassidy Janson, Melanie La Barrie, Miriam Teak Lee, Arun Blair Mangat. Foto: Johan Persson

& Juliet tar vid där Romeo och Julia slutade, men med en viktig skillnad: Julia dör inte. Genom detta enkla grepp får hon utforska sin egen agens, kvinnlighet och sina relationer till män, samtidigt som paret Shakespeare kämpar med att förlänga hennes berättelse. Just det, & Juliet är en gigantisk pjäs-i-pjäsen där karaktärerna från originalet (eller åtminstone Julia, hennes föräldrar och amman) manipuleras i en äktenskaplig viljekamp mellan Shakespeare (spelad med träffsäker arrogans av en underutnyttjad Oliver Tompsett) och den betydligt mer kreativa Hathaway (en klockren Cassidy Janson som står för mycket av showens hjärta). Intressant nog kliver författarna själva in i Julias nya historia, i ett snyggt tillägg där livet efterliknar konsten som efterliknar livet; Hathaway väljer omsorgsfullt att spela en specifik roll, medan Shakespeare tar sig an en hel ensemble av komiska karaktärer.

Oliver Tompsett som William Shakespeare. Foto: Johan Persson

Med en låtskatt signerad Max Martin är & Juliets partitur en jukebox-musikal som talar direkt till en publik som minns låtarna från när det begav sig. Men till skillnad från andra jukebox-musikaler känns många – om inte alla – låtar lika fräscha och samtida idag som när de först sjöngs under popvärldens glansdagar av Britney, Backstreet Boys och Kelly Clarkson. Orchestreringarna känns innovativa och moderna, och Martins låtar besitter en inneboende teatralisk känsla. Vissa låtval introduceras dock med en nästan larvig tydlighet som fick premiärpubliken att fnissa åt deras placering långt in i andra akten. Det är Janson som står för kvällens bästa låt i sin version av Celine Dion-klassikern ”That’s The Way It Is”; hon golvade publiken inte bara med sitt fantastiska framträdande, utan också genom dess perfekta plats i berättelsen. Även ”Since U Been Gone”, ”What Do You Want From Me” och ”F**kin’ Perfect” (den sistnämnda sjungs av den hysteriskt roliga Melanie La Barries amma) hittar en perfekt harmoni mellan manus och musik.

Jordan Luke Gage och ensemblen. Foto: Johan Persson

David West Reads manus är utan tvekan smart och fokuserar på att Julia tar kontroll över sin egen tillvaro, men det saknar ibland tyngd och förlitar sig lite för mycket på ”shakespeareansk” hurtighet och en del blek humor (ett skämt om en vän vid namn Gail fick åtminstone några i min närhet att stöna). I många fall, särskilt i slutet av andra akten, förklarar paret Shakespeare varför vi ska fira Julias nya självständighet istället för att låta oss i publiken dra den slutsatsen själva. Tyvärr fungerar inte varje ögonblick, även om det är upplyftande att se en jukebox-musikal som faktiskt är konstruerad som en riktig musikal, komplett med konflikt i första akten, ett perfekt placerat ”11 o’clock number”, upplösning och försoning. Det är dock synd att showen avslutas med tre separata slut, vilket är minst ett för mycket.

David Bedella som Lance. Foto: Johan Persson

En genomgående utmärkt ensemble leds av någon alldeles speciell. Miriam-Teak Lees Julia är inte bara en enastående prestation, utan lär bli en språngbräda för hennes karriär. Som en begåvad komedienn med precis rätt mängd jävlar anamma och finess, paketerat i ett fantastiskt röstomfång, är Lees Julia den sortens person vi alla skulle vilja känna. Hon får fint stöd av Arun Blair-Mangats bästa vän May, vars sidohistoria om att vara en ”outad” men olycklig homosexuell man hanterades med fingertoppskänsla och klass. David Bedella, i rollen som Julias potentiella svärfar efter Romeo, tar plats och stjäl de delar av föreställningen som inte redan lagts beslag på av La Barries amma. Kemin mellan Bedella och La Barrie är elektrisk.

Cassidy Janson, Miriam Teak Lee och Melanie La Barrie. Foto: Johan Persson.

Det är svårt att inte tycka om & Juliet eftersom helheten är så pass imponerande. Regissören Luke Sheppard har samlat det perfekta teamet för att skapa ett tidlöst universum av koreograferad lekfullhet. Det känns punkigt, urbant och gatusmart, mycket tack vare Soutra Gilmours kalejdoskopiska projektioner och Paloma Youngs melodramatiskt moderna tolkning av elisabethanska kostymer, där träningskläder samsas naturligt med tunikor och snörliv. Det känns ungt, vibrerande och smittande glatt; nästan som om någon har dränkt Shaftesbury i neonljus, puffärmar och gett den en injektion av kaxigt adrenalin. Vid ett tillfälle utbrister en karaktär: ”allt jag någonsin varit är en sexig ung man med en snygg kropp och mycket känslor”, vilket på sätt och vis är en allegori för hela showen. Den tappar dock lite mark när den svänger bort från sin ironiska självmedvetenhet mot ren buskis. Även om den inte kommer att förändra världen, kommer & Juliet åtminstone få den att le.