RECENSION: King Cowboy Rufus Rules The Universe, London Theatre Workshop ✭✭✭

King Cowboy Rufus Rules The Universe

London Theatre Workshop,

15 augusti 2017

3 stjärnor

Boka biljetter nu

I det snygga Playbill-programmet till Richard Foremans 70-minutersverk finns en hjälpsam artikel av den ständigt fascinerande Patrick Kennedy – som här axlar rollerna som regissör, producent, scenograf och koreograf (och dessutom sköter ljus och ljud). Texten bör förmodligen läsas av alla som planerar att se föreställningen, då den går långt i att förklara viktiga aspekter av manuset. Här finns nämligen inget av den konventionella framställningen av karaktärer, intrig eller utveckling. Vi bjuds inte heller på någon tydlig känsla för tid, plats, relationer eller motivation – kort sagt saknas det mesta vi vanligtvis förväntar oss av en pjäs. Foreman har helt enkelt valt att exkludera detta från sitt disciplinerade, strama och intellektuellt utmanande divertissemang. Så, med den vetskapen i ryggen, vad är det vi faktiskt ser?

Det börjar i en brutal och visuellt krävande atmosfär. Publiken får först navigera en hinderbana genom den lilla röd-svart-vita scenografin i rummet ovanpå puben The Sun Inn vid Leadenhall Market. Vägen kantas av skådespelare som mässar "Grab 'em by the pussy" på ryska, medan rummet korsas av spindelvävsliknande snören. I öronen ljuder digitala tolkningar av sju olika bilder på Donald Trump (vars porträtt pryder programmet och affischen, trots att han aldrig nämns vid namn i pjäsen). När alla väl sitter på plats stängs dörren och handlingen tar vid. Den består av en lång rad korta tablåer, främst statiska, där fyra kvinnor och en man i eleganta, formella kostymer levererar slogan-liknande repliker. Syftet tycks vara att bombardera publiken med påståenden och egoistiska viljeyttringar. Inga vidare förklaringar ges. Mellan varje salva tänds och släcks ljuset tvärt till ett obehagligt ljud. Det känns som ett manus skrivet i form av infernaliska tweets.

En hårt arbetande ensemble gör sitt yttersta för att förmedla detta. Centralgestalten är Stewart Briggs i titelrollen som 'Rufus', klädd i pråligt siden i en sorts fejk-pantomimdräkt och en rad kronor. Vid hans sida finns den enastående Kate Baxter, som lyckas vara fängslande med ett perfekt Keaton-likt stenansikte – trots en skylt runt halsen som identifierar henne som 'Baron Herman De Voto'. Därtill kommer en kör av tre damer: Madelaine Nicole Jennings som den Melania-osande 'Suzie Sitwell', Jessica Foden som 'Rhoda' och Dev Joshi som 'Sophia'. Det finns även en kroppslös röst, framförd av Kennedy själv, som erbjuder vissa förklaringar utan att för den skull klargöra särskilt mycket. Vilka karaktärerna faktiskt ska föreställa förblir dunkelt; den som är tillräckligt påläst och villig att göra det tankearbete som författaren lämnat åt sidan kan kanske finna svar på de oändliga frågor som väcks i denna estetiska attack. Eller så låter man bli.

Man kan hävda att en teaterpublik har rättmätiga förväntningar på vad ett verk ska innehålla, på samma sätt som ett barn vill höra en saga innan det somnar. Foreman talar dock inte till sin publik som om de vore barn. Tvärtom. Tänk er en förälder som läser ur Det kommunistiska manifestet som godnattsaga, eller reciterar stycken ur Samhällsfördraget för att framkalla socialkritiska drömmar, så får ni en uppfattning om stämningen. Syftet är att oroa, inte lugna. Denne förälder skulle förmodligen rensa barnkammaren på Disney-figurer och ersätta dem med verk av Rothko eller Lichtenstein. Här finns en ständigt närvarande, bitsk skämtsamhet, men aldrig någon egentlig ”humör”.

Till denna märkliga upplevelse hör musik skriven av kapellmästare Kieran Stallard på keyboard, ackompanjerad av Nathan Harding på träblås och flöjt. Stallard skänker en gnutta humanism åt textfragmenten, vilket ger välbehövlig värme i ett annars kyligt landskap. Han lånar grepp från populära amerikanska genrer och pop, i ett skickligt komponerat partitur som gör dygd av sitt kortfattade format. Ensemblen sjunger musiken vackert och med en intensiv känslomässighet som annars saknas – slutkören påminner oss om all den mänsklighet karaktärerna misslyckats med att knyta an till under sin korta, schematiska tillvaro.

Man får ta föreställningen för vad den är, för den kommer aldrig att bli något annat. Ta med något kallt att dricka och klä er lätt, då värmen i lokalen är tryckande (luftkonditioneringen gick sönder precis före pressvisningen, men en ny är utlovad). Det är en tuff resa, men intressant och oklanderligt presenterad. Foreman brukar ogilla uppsättningar av sina verk, men verkar betydligt mer välvillig till Kennedys tolkningar – detta är regissörens tredje djupdykning i hans produktion. Det i sig är värt att beundra i denna uppsättning av en av landets mest fascinerande teaterskapare.

Spelas till 26 augusti 2017

BILJETTER TILL KING COWBOY RUFUS