RECENSION: Labour Of Love, Noel Coward Theatre ✭✭✭✭✭

Martin Freeman (David Lyons) och Tamsin Greig (Jean Whittaker) i Labour Of Love. Foto: Johan Persson Labour of Love

Noel Coward Theatre.

4 oktober 2017

5 stjärnor

Boka biljetter

I veckan presenterade National Theatre sitt program för 2018 och framåt, inklusive en ny pjäs till hösten 2018 av David Hare där han granskar Labour-partiet. Han kommer att få kämpa för att hålla ämnet relevant med tanke på den nuvarande dominansen från den politiske satiriken James Graham, vars knivskarpa blick monterar ner 27 år av stridigheter inom Labour i pjäsen Labour of Love. Pjäsen följer den fiktiva parlamentsledamoten David Lyons resa från det att han placeras i en säker Labour-valkrets i East Midlands, och hans turbulenta relation med valkretsagenten Jean Whittaker. De representerar det gamla och det nya Labour – han metrosexuell och fast i sin ”Westminster-bubbla”, hon jordnära, folklig och orubblig i sina principer. Båda lär sig att kompromissa för att vinna makt, men de befinner sig i ständig fejd medan socialismens ideal utmanas och förändras.

Tamsin Greig (Jean Whittaker) av Johan Persson

Pjäsen tar sin början under valnatten 2017 då Lyons står i begrepp att förlora sin plats; för första gången någonsin ser valkretsen ut att gå till de konservativa (Tories). Handlingen rör sig sedan tillbaka till hans första dag på kontoret som nyvald parlamentsledamot 1990. Det geniala med Grahams manus är att den andra akten rör sig framåt, där vi ser händelser utspela sig i samma scener vi redan besökt. Det ger en tillfredsställande känsla av helhet, och projektioner av nyhetshändelser skapar en djup nostalgi – vem hade trott att gamla Teletext (Text-TV) skulle mötas av sådana förtjusta utrop från publiken?

Martin Freeman (David Lyons) och Tamsin Greig (Jean Whittaker) i Labour Of Love. Foto: Johan Persson

Under Jeremy Herrins eleganta regi är Martin Freeman och Tamsin Greig en fröjd att se, som valurnornas motsvarighet till Beatrice och Benedict. Rollen som Jean skulle ursprungligen ha spelats av Sarah Lancashire, som tyvärr tvingades hoppa av på inrådan av läkare, och hennes speciella språkrytm kan fortfarande anas i Grahams rappa stil. Men oroa er inte, Greig gör rollen helt till sin egen och hon är, kort och gott, briljant. Med en perfekt East Midlands-dialekt lyckas hon förmedla både djup sårbarhet och extrem bångstyrighet på samma gång, och levererar dräpande repliker med förödande precision, oftast på Lyons bekostnad. Martin Freeman är precis lika lysande och lyckas med det nästintill omöjliga i att göra en parlamentsledamot älskvärd. Han är särskilt bra på att ta emot alla förolämpningar, men övertygar oss också om att Lyons verkligen bryr sig om människor och principer. Jag hade gärna sett mer av Rachael Stirlings giftiga, Cherie Blair-liknande Elizabeth, Lyons djupt olyckliga fru, men hon gör det mesta av en roll som kanske är något underdimensionerad i manuset. Dickon Tyrrell är utmärkt som den förrädiske militanten Len, och Susan Wokoma samt Kwong Loke bidrar med alternativa perspektiv som fullbordar denna fina ensemble.

Pjäsen är grundligt efterforskad men blir aldrig predikande tack vare att karaktärerna känns så äkta och underhållande. Hur mycket ditt gamla vänsterhjärta än må brista över arbetarrörelsens självdestruktiva mönster, så lyckas Graham laga det med den andra halvan av titeln: Love. Här hittar han sin inre Richard Curtis, och det är ett bevis på de suveräna skådespelarinsatserna från Freeman och Greig – som ser ut att ha otroligt roligt på scenen – att pjäsen precis lyckas undvika att bli smörig. Jeans kärlek till sin blädderblockstavla är också vackert skildrad! Sätt upp den på valsedeln för Årets pjäs!

BILJETTER TILL LABOUR OF LOVE