RECENSION: Leave Taking, Bush Theatre ✭✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar nyuppsättningen av Winsome Pinnocks Leave Taking på Bush Theatre

Adjoa Andoh i Leave Taking. Foto: Helen Murray Leave Taking Bush Theatre

Fem stjärnor

Boka nu

Det är svårt att förstå att Winsome Pinnocks banbrytande pjäs Leave Taking hade premiär så långt tillbaka som 1987. Dess utforskande av den splittrade identiteten hos svarta brittiska invandrare – eller för den delen hos alla som lever långt från sin födelseort – känns i allra högsta grad relevant även 2018. En karaktär berättar till och med om att tvingas ansöka om brittiskt medborgarskap för att inte riskera utvisning, trots att hen fötts i det koloniala Jamaica – en påminnelse om årets så kallade Windrush-skandal.

Nicholle Cherrie i Leave Taking. Foto: Helen Murray

I pjäsens centrum står Enid Matthews, som kämpar med att uppfostra två döttrar ensam i London efter att hennes äktenskap kraschat. Hon värdesätter att vara engelsk men känner samtidigt att hon lever i en värld där hennes "svarta kvinno-själ" inte hör hemma. Hon är född på Jamaica och håller fast vid sina rötter genom att söka stöd i öns traditionella, semi-hedniska Obeah-ritualer, samtidigt som hon blickar tillbaka på sin fattiga barndom tillsammans med familjevännen Brod – en annan jamaican som "vandrar" genom världen, bortkopplad från sitt ursprung. Enids barn i tonåren, Viv och Del, känner sig mer hemma som infödda Londonbor men börjar ifrågasätta sin identitet och blickar inte bara tillbaka mot Karibien utan ännu längre bakåt mot slaveriet och sina afrikanska förfäder.

Seraphina Beh och Sarah Niles i Leave Taking. Foto: Helen Murray

Samtidigt som Leave Taking utforskar kulturell identitet är det också ett kraftfullt familjedrama om vad vi lär oss av våra föräldrar och vad vi för vidare till våra barn. Enid må vara en enkel sjukhusstädare, men hennes hängivenhet och målmedvetenhet när det gäller att uppfostra sina döttrar och ge dem ett gott hem lyfter henne till en heroisk nivå. Hon spelas med lågmäld kraft och finess av Sarah Niles, som fångar både hennes stoiska uthållighet, där känslor hålls tillbaka för plikten och familjens skull, och hennes lekfullhet och sårbarhet.

Hon får fint motstånd i två starka rollprestationer av Nicholle Cherrie, som Enids bokliga yngre dotter Viv, och Seraphina Beh som den rebelliska 18-åriga Del, som gör uppror mot sin stränga uppfostran på sin egen resa för att finna sig själv. Wil Johnson bidrar med en kaxig, maskulin närvaro som den jovialiske och rom-pimplande Uncle Brod, medan Adjoa Andoh är fängslande i rollen som Obeah-utövaren Mai, vars helande krafter visar sig vara transformativa även utan magi eller vetenskap.

Wil Johnson och Sarah Niles i Leave Taking på Bush Theatre. Foto: Helen Murray

Inspirerad av sin egen familj fångar Pinnock skickligt språket hos afro-karibiska invandrare, vilket bidrar med både poesi och humor. Trots att den behandlar tunga ämnen som ras och identitet är Leave Taking ofta rolig, med livlig regi av Bush Theatres konstnärlige ledare Madani Younis. Den enkla och flexibla scenografin av Rosanna Vize får ibland en närmast spöklik kvalitet när vatten läcker från taket, osynligt för de andra karaktärerna – en symbol för Enids rädsla för det förflutna och den fattigdom hon lämnade bakom sig på Jamaica. Andra mer samtida pjäser kan ha berört liknande teman, men drygt 30 år senare känns Leave Taking fortfarande fräsch och originell, trots sin status som modern klassiker.

Spelas till och med 30 juni 2018

BOKA BILJETTER TILL LEAVE TAKING HÄR