RECENSION: Living With The Lights On, Young Vic ✭✭✭✭✭

Living With The Lights On

Young Vic

17 mars 2016

5 stjärnor

Det är en oomkullrunkelig sanning att inget klår teatern när det gäller att rannsaka och driva med sig själv. Living With The Lights On är Mark Lockyers brutalt ärliga och djupt utlämnande skildring av resan från lovande RSC-skådespelare till totalt sammanbrott, och den efterföljande vägen tillbaka till ett liv i balans. Det är ett extraordinärt stycke dramatik och ett oumbärligt bidrag till det teatrala landskapet för alla vars liv har berörts av psykisk ohälsa (vilket för övrigt inkluderar alla).

En monolog, i synnerhet en som kretsar kring reflektioner över en skådespelarkarriär, kan lätt förfalla till en kväll av självgod narcissism. Vi blir dock omedelbart avväpnade av Mark själv, som personligen hälsar alla välkomna vid dörren till studion på Young Vic. Pigg och gladlynt försäkrar och lugnar Mark oss med att vi kan lämna alla teaterkonventioner och den fjärde väggen bakom oss – han är helt enkelt där för att berätta en historia.

Och vilken historia det är! Bland sceniskt bråte som ligger spritt över golvet väver Mark samman berättelsen om sitt liv fram till denna punkt. Genom att kasta sig mellan knivskarpa karaktärsporträtt och absurt banala imitationer får Mark publiken att kikna av skratt. Men på en femöring vänder han och levererar förödande känslomässiga slag som blottar den bräckliga sårbarheten hos en man på branten. Marks sammanbrott förebådas av introduktionen av en slingeraktig amerikan som presenterar sig som djävulen och som envetet förföljer honom, samtidigt som han aggressivt undergräver relationerna till familj, vänner, älskare och slutligen till själva verkligheten.

Marks alltmer bisarra beteende förvandlas från lättsinnig arrogans till farliga vanföreställningar när han stjäl från och skadar de som försöker hjälpa honom. Jag slogs av hans enorma öppenhet i att dela med sig av den smärta och skam han åsamkade sina närmaste, och publikens stön hörs tydligt när han bedrar de personer han nyss beskrivit så kärleksfullt. Efter flera självmordsförsök, mordbrand och vändor inom den slutna psykiatrin hamnar Mark till slut i fängelse, där han hjärtknipande beskriver hur han för första gången på flera år känner sig "trygg" bakom "...metertjockt tegel".

Lika beundransvärt är hans motvilja att fördöma de många läkare och jurister han mött längs vägen. Tvärtom avslutar han stolt med att kalla sig ett ”bevis” på att systemet fungerar; tack vare deras hårda arbete och engagemang har han kunnat återgå till ett normalt liv. Det är rörelsen mellan det arroganta namedroppandet och den ödmjuka tacksamheten som gör denna föreställning så fängslande. När han återger sina klassiska roller glimrar hans versbehandling med en kraftfull fysikalitet som gör att man verkligen hade velat se honom i en hel produktion.

Det är tydligt hur mycket uppsättningen redan har utvecklats under Ramin Grays klarsynta regi, men var den tar vägen efter denna korta spelperiod återstår att se. Materialet och skådespeleriet förtjänar definitivt en längre spelperiod, men i slutändan är denna historia en plattform för en man att driva ut sina demoner. Om syftet med produktionen var att återintroducera Mark Lockyer i teatervärlden har den verkligen lyckats, men om målet var att lyfta debatten kring det högst aktuella ämnet psykisk hälsa, kommer efterdyningarna definitivt att nå betydligt längre än så.