RECENSION: Loserville, Union Theatre ✭✭✭

Loserville

Union Theatre

5 december

3 stjärnor

Union Theatre är väl etablerat som en av Londons mest spännande och intressanta Fringe-scener. Man kan alltid räkna med en intressant kväll här; på sistone har teatern bjudit på en rad pigga nya produktioner och omarbetningar av föreställningar som inte riktigt nådde hela vägen fram vid första försöket.

Loserville faller definitivt inom den senare kategorin. Elliot Davis och James Bournes skötebarn fick ett ljummet mottagande när det flyttade från West Yorkshire Playhouse till West End. Bourne var en av grundarna till pojkbandet Busted – ett faktum som märkligt nog utelämnats i hans biografi i programbladet!

Handlingen utspelar sig i en lugn amerikansk småstad, där några high school-elever drömmer om att undfly sin framtidslöshet och oundvikliga tonårsångest. Precis som alltid i amerikanska high school-dramer finns en mur av järn mellan nördarna och de coola kidsen. Michael Dork och hans socialt fumliga vänner försöker hitta ett sätt att få datorer att prata med varandra (föreställningen påstår i princip att de uppfann e-posten; jag skulle rekommendera Tim Berners-Lee att inte se den här showen).

Han ställs mot Eddie, en klichéartad sportfåne som är desperat att få tag i Michaels planer eftersom hans pappa äger ett it-företag. De traditionella gränserna suddas ut när den både vackra och intelligenta Holly gör entré; hon börjar till en början ”dejta” Michael, till hans bäste vän Lucas svartsjuka förtret. Eddie och hans trögtänkta kumpaner kokar sedan ihop en ganska absurd utpressningsplan för att snärja Holly. Kommer hon att gå över till den mörka sidan, och kommer de invecklade vänskapsbanden och relationerna att överleva?

Som sammanfattningen antyder är det största problemet med Loserville att det känns som om man har sett allt förut. Det är en sorts hopkok av The Big Bang Theory och alla high school-dramer genom tiderna (Grease, Saved by the Bell, Glee). Medan manuset ger ”nördarna” ett visst emotionellt djup och genuint dramatiskt nerv, är sportfånarna och de elaka tjejerna nästan outhärdligt endimensionella och klyschiga. Den mest intressanta karaktären är Samantha, en av de coola tjejerna som hyser en hemlig passion för sci-fi – en lysande möjlighet som tyvärr aldrig utvecklas fullt ut.

Musiken är i samma anda poppig och punkig; den är trevlig till en början men saknar variation, särskilt på grund av alla repriser. Den skoningslösa hyperaktiviteten hamrar en i huvudet, speciellt i kombination med de skrikiga och färgglada kostymerna. Texterna är också ofta fantasilösa och dras med samma övertydlighet som Busted ofta kritiserades för (”I'm the one you should be dating/ Seeing you with him is so frustrating”).

Efter att ha läst detta kanske man undrar varför jag inte gav föreställningen en ynka stjärna och rekommenderade att den borde förpassas till musikalglömskans mörker. Jo, för att den är fantasifullt iscensatt och regisserad av Michael Burgen, och den känns mycket mer hemma på en intim scen än i en stor West End-teater. Man har klokt nog valt ett lite mer självmedvetet anslag kring de fånigare aspekterna (även om de jugoslaviska tvillingarna, som sågades i den förra versionen, märkligt nog är kvar).

Koreografen Matt Krzan bjuder på uppfinningsrika nummer, särskilt i ”Little Things You Do You”, som på ett smart sätt väver in en badmintonmatch i både partitur och rörelse. Extra vokalt stöd ges ofta av ensemblemedlemmar bakom kulisserna – ett smart drag som tillför behagliga harmonier i många av låtarna.

Scenografin är fantastisk; många produktioner har kämpat med att göra Union Theatres minimala scen så slagkraftig som möjligt. Scenografen (tyvärr okrediterad) har öppnat upp hela rummet och skapat en lokal med graffiti och vetenskapliga uträkningar på väggarna.

Vid ett tillfälle lyses några av dessa upp, vilket i kombination med skicklig ljussättning gör ögonblicket rejält kraftfullt. Fler anteckningar tillkommer under showens gång med hjälp av en griffeltavla, vilket fungerar utmärkt för att ge sammanhang och platskänsla till scenerna.

Det är ett välspelat stycke, även om vissa i ensemblen balanserade farligt nära överspel under gruppnumren. Joshua Watt är förtjusande och sjunger felfritt i rollen som den nördige Michael Dork. Med det sagt svajar hans accent ibland, och han är möjligen för konventionellt snygg för att spela någon som tjejer tydligen skyr som pesten.

Holly-Anne Hull gör en lika stark insats som den smarta och snälla Holly. Hon har en suverän röst men behöver artikulera lite tydligare då hon stundtals hade svårt att höras över bandet. Shane Gibb imponerade stort i sin professionella debut och bar sin sololåt med skicklighet; han är definitivt ett namn att hålla ögonen på.

Loserville är en produktion full av e-nummer; färgstark och söt men med risk för sockerchock. Det är ett derivativt manus och partitur som lyfts till sin absoluta spets tack vare begåvad regi och en energisk ung ensemble.

Loserville spelas på Union Theatre fram till den 20 december 2015