RECENSION: Luce, Southwark Playhouse ✭✭✭✭

Luce

Southwark Playhouse

11 mars 2015

4 stjärnor

Boka nu I en tid där skolskjutningar och amerikansk extremism ständigt varit på nyhetsagendan känns Luce som ett välkommet tillskott på Southwark Playhouse.

Titelkaraktären, adopterad från Afrika, är mannen alla vill vara på high school. Han briljerar på både idrottsplanen och i klassrummet. Därför vägrar omgivningen tro sina ögon när Luce åker fast med illegala fyrverkerier och lämnar in en skoluppsats fylld av referenser till våldsam terrorism. Detta leder till en sammandrabbning mellan hans misstänksamma lärare och hans välmenande men tvivlande föräldrar. Är Luce verkligen den han utger sig för att vara, eller är han på väg mot fördärvet?

JC Lees manus är njutbart tvetydigt; det dansar kring de stora frågorna och lämnar ofta fler frågor än svar. Skolskyttar porträtteras ofta som enstöringar och utstötta, så det är ett uppfriskande grepp att se Luce som en populär och omtyckt kille, kanske driven mot ondskan av sin traumatiska bakgrund i krigets skugga och de skyhöga förväntningar han bär på sina axlar.

Språket genom hela pjäsen är lika diffust; karaktärerna talar ofta om ”missförstånd” och händelser vi ser med egna ögon grumlas av rollfigurernas olika tolkningar. Det finns också en rasmässig underton; Luces svarta lärare Harriet vill att han ska vara en förebild för samhället, medan hans liberala adoptivföräldrar tycks drivas av en gnutta ”vit skuld”. Det bäddar för en fängslande, om än stundtals sävlig, kväll som håller publiken i ovisshet ända till slutet.

Uppsättningen lyfts av en lysande ensemble med Martins Imhangbe i spetsen som Luce. Det är en fantastisk rolltolkning som lyfter fram karaktärens manipulativa drag, men också hans charm och intelligens. Sanna sociopater är sällan idioter (regissören Simon Dormandy nämner den karismatiska Boston-bombaren i programbladet). Luce möter ett briljant motstånd i Natasha Gordons Harriet, som är stålsatt men samtidigt gripande i sin vädjan till Luces goda sidor.

Mycket av den komiska lättnaden står Luces aningslösa föräldrar för, som är alldeles för långsamma med att inse vad som utspelar sig framför deras ögon. Nigel Whitmey stod för kvällens favoritinsats som den resignerade fadern, medan Mel Giedroyc visade sin dramatiska spännvidd som den hopplöst välvilliga mamman.

Det finns ett sidospår som involverar Luces ex-flickvän Stephanie, men det känns inte helt genomarbetat och bidrar föga till huvudhistorien. Trots det spelades rollen väl av en härligt virrig och sårbar Elizabeth Tan.

Dick Birds scenografi är enkel men effektiv, där en stor spegel används för att höja spänningen. Ensemblen sitter bitvis ute i publiken, vilket fungerar i sig, men det skapar också en viss frustration då man inser att när en karaktär väl lämnar scenen för logerna, lär de inte dyka upp igen.

Luce är en fräsch och intressant betraktelse av amerikansk extremism i efterdyningarna av 11 september. Full av gåtor och intensitet erbjuder den en gedigen och tankeväckande teaterupplevelse.

Luce spelas på Southwark Playhouse till och med den 2 april 2016. Boka nu