RECENSION: Miss Fozzard Finds Her Feet, Talking Heads, BBC iPlayer ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Maxine Peake i Miss Fozzard Finds Her Feet, som visas som en del av Alan Bennetts Talking Heads och nu finns tillgänglig på BBC iPlayer.

Maxine Peake i Miss Fozzard Finds Her Feet.

Streama nu på BBC iPlayer.

4 stjärnor

Titta nu

Nyinspelningen och återuppsättningen av originalserien har gett nytt ljus och nya perspektiv åt några av Bennetts monologer. Ibland kan man fortfarande ana originalskådespelarnas röst- och talmönster, men på det stora hela har jag njutit av de fräscha tolkningarna och upptäckt nya nyanser i texten. Miss Fozzard Finds Her Feet börjar som en berättelse om fotvård och slutar med hopp genom en oväntad vändning. Hon sköter även om sin bror som drabbats av en stroke, och trots att hon har vårdare som hjälper till, insisterar hon på att berätta om sin dag för honom och uppmuntra honom att tala, helt enligt läkarens ordination. Han är inte särskilt förtjust i sin syster, och fröken Fozzards besök hos herr Dunderdale, hennes nya fotvårdsspecialist, blir därför en livsviktig ventil. Bennett antyder först att han kanske är ett potentiellt makämne för henne, men skruvar sedan till historien när herr Dunderdale börjar betala fröken Fozzard för att stampa på hans rygg i olika sorters skor för att tillfredsställa hans mycket specifika böjelse.

Till en början tyckte jag att Maxine Peake var för ung för rollen, kanske för att Patricia Routledge gjorde rollen ursprungligen, men också för att jag hade svårt att se henne som en typisk ungmö. Under den inledande delen använde hon sig även av ansiktstics som verkade vara där för att få karaktären att framstå som något äldre. Peake är dock en skicklig skådespelerska, och allt eftersom monologen fortskrider rör sig fröken Fozzard – tack vare utmärkt kostym – från det färglösa till en mer självsäker framtoning i färg. Hennes tics framstår då som en helt naturlig reaktion på herr Dunderdales komplimanger (och som ett sätt att skjuta undan sina egna känslor). Hon är till en början helt oskyldig inför hans önskemål och blir sedan samtalsämnet på varuhuset när hon återvänder till jobbet och beskriver det hon gör som ”shiatsu”. Hon levererar humorn briljant, och när bihandlingen med brodern Bernard utvecklas ställs hon inför det föga avundsvärda dilemmat att vara fången i hans situation. När hans vårdare smiter med hans pengar och Bernard drabbas av ännu en stroke, ser det mörkt ut för fröken Fozzard.

Detta är dock en av få Talking Heads-delar där karaktären slutar på en bättre plats än där de började, och regissören Sarah Frankcom leder oss skickligt dit – i slutscenen är fröken Fozzard uppklädd i färgstarka kläder. Hon vet vad hon gör och är beredd att ”gå till mötes” med vad som än krävs när den dagen kommer. Men hon har funnit en form av kontroll och befrielse, och medan hon bättrar på läppstiftet förklarar hon att hon vet att det finns ett ord för det hon gör, men precis som det logopedtips hon ger Bernard när han inte finner rätt ord, så kringgår hon det. Det knyter ihop säcken på ett väldigt fint sätt, och jag tycker att Peake tar oss med på denna oväntade resa med en blandning av oskuld och växande självförtroende – fröken Fozzard hittar till och med en gnutta kaxighet.

Fler recensioner av Talking Heads Läs vår recension av An Ordinary Woman Läs vår recension av The Shrine Läs vår recension av Soldiering On Läs vår recension av Her Big Chance Läs vår recension av The Outside Dog Läs vår recension av Bed Among The Lentils Läs vår recension av The Hand Of God Läs vår recension av Playing Sandwiches Läs vår recension av A Chip In The Sugar