RECENSION: Moll Flanders på Mercury Theatre, Colchester ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Daniel Defoes Moll Flanders som just nu spelas på Mercury Theatre i Colchester.

Moll Flanders.

Mercury Theatre, Colchester

3/10/18

3 stjärnor

Boka nu Regissören Ryan McBryde fick en enorm succé på Mercury tidigare i år med den nya brittiska musikalen Pieces of String, vars kompositör Gus Gowland tilldelades en Stage Debut Award för några veckor sedan. Hans skicklighet som regissör uppvisas återigen här; han skapar en fartfylld och livlig version av Daniel Defoes klassiska roman i en "otrogen" dramatisering av Nick Perry. Det var kanske för mycket att hoppas på att den skulle nå samma höjder som Pieces of String, men det är likväl en mycket njutbar kväll framförd av en extremt begåvad ensemble.

Defoe kämpar med att följa upp succén med Robinson Crusoe när han av en slump finner inspirationen till berättelsen om Moll Flanders – född i fattigdom, övergiven av sina föräldrar, uppvuxen på ett barnhem i Colchester (vilket ger pjäsen en fin lokal förankring), månggift, tjuv, prostituerad, bigamist och en kvinna som, av misstag, gifter sig med sin egen bror. Narrativet har en tydlig form och berättelsen förmedlas med sådan klarhet att inga förkunskaper om Molls öde krävs. Den första stora applåden går till scenografen Gabriella Slade, som har skapat en av de bästa scenlösningarna jag sett på Mercury – funktionell, flexibel för flera miljöer och med ett fantastiskt flöde, kompletterat av suveräna kostymer, ljus och ljud. Det är den perfekta lekplatsen för den lysande ensemblen.

Eva-Jane Willis är strålande som Moll, grov och fräck när det krävs, men också skicklig på att framhäva Molls sårbarhet, särskilt när hon blir den sorts tjuv hon själv föraktar – hennes självförakt skildras vackert. Som Defoe är Bill Champion en effektiv berättare som engagerar publiken genom hela föreställningen med ironiska observationer om berättelsen och det kreativa skrivandet, samtidigt som han bryter den fjärde väggen med stor charm. Ensemblen är fantastisk och gestaltar ett brokigt galleri av karaktärer med lätthet. Annie Wensak är särskilt bra i en rad olika "modersroller", från den söta sköterskan till den olycksbådande Mother Midnight. Mark Peachey glänser i sina rollporträtt, Dan Bottomley är sprudlande energisk (särskilt som stråtrövaren Jemmy) och alla i ensemblen tycks kunna plocka upp vilket instrument som helst och spela med lätthet. Sången är dessutom makalös, speciellt i gospelnumren inspirerade av den amerikanska södern.

Och häri ligger, enligt min mening, produktionens svaghet – musiknumren. Sedan Hamilton skakade om musikalvärlden med sin mix av samtida musik och historia, har nya musikaler anammat denna rockoperastil mer fullt ut. (Six utforskar Henrik VIII:s sex fruar i form av ett tjejband, och Wasted gör samma sak med systrarna Brontë). Här står Moll Flanders med ena foten i en mer traditionell musikalstil och den andra i en modernare rockstil; därför får vi höra låtar som We Are Family, Fever och tidigare nämnd gospel. För mig hamnar det mellan två stolar, och ett tydligare vägval hade gett showen mer fokus. Man använder modernt slang, och jag hade önskat att de fullt ut vågat omfamna rockopera- och steampunk-estetiken. Det är en fräck och mustig fars, vilket jag älskar, men ibland – särskilt i första akten – gränsar det till buskis, och temat om moderskap hade kunnat ges mer tyngd.

Med det sagt så arbetar ensemblen så väl ihop att kvällen flyger förbi. Det är en underhållande föreställning som utan tvekan kommer att bli en stor publikfavorit under spelperioden. Det är väl värt att följa med på denna episka resa med Moll, och hatten av för Mercury för ännu ett stycke djärv programmering.

BOKA NU FÖR MOLL FLANDERS

Foton: Scott Rylander