RECENSION: My Beautiful Laundrette, Curve Leicester ✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar scenversionen av My Beautiful Laundrette, som just nu spelas på Curve i Leicester inför en kortare turné.

My Beautiful Laundrette

Curve Leicester

Fyra stjärnor

Turnéplan

Pet Shop Boys fångade 80-talets tidsanda perfekt i låten Opportunities med den klassiska raden ”I’ve got the brains, you’ve got the looks, let’s make lots of money”. Den hade passat som handen i handsken i den brittiska filmen My Beautiful Laundrette, som hade premiär bara några månader senare under 1985. Denna miss har nu rättats till i den nya scenversionen av författaren Hanif Kureishi och regissören Nikolai Foster. Låten är en del av ett drivande soundtrack med hits, b-sidor och nyskriven musik signerad Pet Shop Boys själva, Neil Tennant och Chris Lowe. Precis som musiken tar pjäsen det bästa från 80-talsoriginalet och slår an en ny ton som gör att den känns brännande aktuell även 2019.

Berättelsen utspelar sig fortfarande under det tidiga 80-talet och Margaret Thatchers era. Vi följer den unge Omar som får en ny riktning i livet när hans farbror tar in honom i familjeföretaget och ger honom ansvaret för en nedgången tvättinrättning i södra London. Pjäsen ger liv åt entreprenörsandan i Thatchers Storbritannien, men ställer den mot en fond av djupt rotad postkolonial rasism. Omar, som har pakistanskt påbrå, dras åter till sin barndomsvän Johnny – en blond ”änglalik huligan” som blivit aggressiv efter att ha sugits in i National Fronts hatiska värld. Tillsammans förvandlar de den passande döpta Churchill’s till den glittrande, neonbelysta Powders Laundrette, med subtila anspelningar på att det är knarkaffärer som finansierat uppryckningen.

En av pjäsens stora behållningar är den långsamt pyrande relationen mellan Omar och Johnny när de trevande, och ofta komiskt, känner av om deras sexuella attraktion är ömsesidig. Jonny Fines är en kvicksilverartad och kraftfull uppenbarelse som Johnny, fylld av återhållen energi, mot Omar Maliks mer tillbakaluta men viljestarka Omar. Med sitt dubbla kulturarv tillhör Omar en generation som slits mellan två världar. Pjäsen skildrar även kusinen Tanias kamp för att bryta sig loss från familjens förväntningar och hävda sin egen identitet, i en stark och stundtals hjärtskärande insats av Nicole Jebeli. Hennes far, Omars farbror Nasser, spelas med en briljant blandning av charm och hotfullhet av Kammy Darweish – en representant för den äldre generationen som blickar bakåt mot Pakistan men ser alla möjligheter att tjäna pengar i Thatchers Storbritannien. Hans fru Bilquis, spelad av Balvinder Sopal, är en mer mångfacetterad roll än i filmen; hon är fast i ett kärlekslöst äktenskap men hämtar styrka ur kärleken till sin dotter. I en intressant dubbelroll förvandlas Sopal även till en av rasisterna i Johnnys gäng, tillsammans med Paddy Daly som den våldsamme skinnskallen Genghis. Gordon Warnecke, som spelade Omar i originalfilmen, återvänder i en fin rollbesättning som pappan, medan Cathy Tyson glänser som Nassers varmhjärtade älskarinna Rachel.

Grace Smarts scenografi hämtar inspiration från 80-talets urbana stil och blandar stål och betong med skrikiga färger och blank krom. Även om historien är stadigt förankrad i det decennium då filmen skapades, lyfter den fram invandrarupplevelsen och de sociala klyftor som föder extremhögern på ett sätt som gör pjäsen obehagligt relevant i dagens Brexit-Storbritannien.

Spelas på Curve till den 5 oktober 2019, och turnerar därefter till Belgrade Theatre i Coventry, Everyman Theatre i Cheltenham och Leeds Playhouse.