RECENSION: Nutcracker The Musical, Pleasance Theatre ✭✭✭

Maria Coyne och Peter Nash i Nutcracker the Musical. Nutcracker! The Musical

Pleasance Theatre

9 december

3 stjärnor

Köp biljetter

Även vid en tidpunkt då konsumtionen av lussebullar och julgodis börjar nå osunda nivåer, lyckas Nötknäpparen fortfarande sprida en varm julglans. Tjajkovskijs verk är en av de mest framförda baletterna genom tiderna och musiken har blivit en självklar del av vår populärkultur, flitigt använd i allt från tv-serier och filmer till tv-spel.

Nancy Holsons försök att förvandla föreställningen till en musikal är därför mäkta djärvt, särskilt med tanke på originalmusikens storslagenhet. Musikalen följer i stort originalets handling; herr Stahlbaum och hans fru firar jul med sina barn, Marie och Fritz. Plötsligt dyker den mystiske dr Drosselmeyer upp och underhåller barnen med sina speciella gåvor, däribland en nötknäppare till Marie som får liv för att berätta en saga om kungar, drottningar och främmande fantasivärldar.

Manuset var dock en aning förbryllande och pendlade vilt mellan seriöst drama och upprepad fånighet i ren panto-stil. De mest fängslande ögonblicken var när pjäsen höll sig mer troget till källmaterialet; de nya inslagen kändes betydligt mindre engagerande. Den absolut bästa scenen var den berömda Sockerféns dans, där musik, text och koreografi flätades samman på ett naturligt sätt.

I övrigt var texterna funktionella men nådde inte riktigt hela vägen fram; låten Royal Banquet i första akten var satt till ett så högt tempo att det var omöjligt att uppfatta ett enda ord. När man försöker ackompanjera så gripande musik krävs det lyrisk briljans, och här uppnåddes de höjderna bara sällan. Det var främst under solonumren när musiken fick stå i fokus; vissa ensemble-nummer blev röriga och svårhanterliga, i synnerhet under första halvan.

Kris Webb i Nutcracker The Musical

Sånginsatserna i produktionen var högst ojämna, med en stor klyfta inom ensemblen vilket väcker frågor kring rollbesättningen; artisterna verkade ofta sjunga utanför sitt naturliga röstomfång. Det kändes märkligt att Kris Webb i rollen som Drosselmeyer (som tycktes kämpa med de vokala kraven) fick mest tid i rampljuset, medan Leigh Rhianon Coggins, som besitter en utmärkt sopranstämma, främst fick nöja sig med körstämmor utöver ett enstaka solonummer.

Hennes fenomenala tolkning av Land of the Sweets (i essens Sockerféns tema) var ett av de få tillfällen då scenarbetet faktiskt levde upp till musiken. Maria Coyne var också strålande som Marie, med en naturlig skådespelartalang och en kraftfull röst. I övrigt spelade ensemblen väl, men den vokala balansen satt aldrig riktigt där; utan att vilja spä på könsroller var de kvinnliga rösterna överlag starkare och säkrare än de manliga motparterna.

Scenografin var ambitiös och effektfull; här fanns en roterande scen i äkta Les Mis-anda och en rustik charm i rekvisitan, särskilt den mycket uppfinningsrika elefanten. Eleanor Fields kostymer var anmärkningsvärda och färgstarka med en magisk bredd i designen. Det uppstod en del ljudproblem under kvällen och vissa delar kändes något orepederade; förhoppningsvis blir föreställningen mer sammansvetsad under spelperiodens gång.

Nutcracker! The Musical är ett tappert försök som aldrig riktigt landar i vad det vill vara. Det är inte tillräckligt roligt för att vara en ren julkomedi, men inte heller tillräckligt fängslande för att vara ett genuint drama. Trots detta finns det tillräckligt med julmagi för att man ska lämna teatern med ett leende.

Nutcracker The Musical spelas på Pleasance Theatre till och med den 3 januari 2016