RECENSION: One Jewish Boy, Trafalgar Studios 2 ✭✭✭

Ray Rackham recenserar Stephen Laughtons pjäs One Jewish Boy, som nu har flyttat till Trafalgar Studios 2 där den spelas fram till den 4 april 2020.

One Jewish Boy

Trafalgar Studios 2

3 stjärnor

Boka biljetter

One Jewish Boy, dramatikern Stephen Laughtons succé från Londons off-scener, har nu tagit klivet till West End. Pjäsen utforskar nyckelögonblicken under ett tioårigt förhållande mellan en judisk man och en icke-judisk kvinna med rötter i flera kulturer. Genom att skickligt leka med kronologi och narrativ hoppar denna icke-linjära pjäs fram och tillbaka mellan olika skeenden i relationen, och här finns mycket att hylla. Tyvärr lyckas dock verkets många förtjänster inte helt dölja vissa grundläggande brister.

Jesse, en trevlig judisk kille från Highgate (Robert Neumark-Jones i en lysande och livfull prestation) och Alex (Asha Reid, på samma gång självsäker och förtjusande sårbar) kämpar med att bygga en relation, vardagens stress och så småningom föräldraskap, samtidigt som antisemitismens fula tryne tränger in i deras annars trygga tillvaro. One Jewish Boy skrevs som en angelägen reaktion på den högst verkliga och globala ökningen av antisemitism. Pjäsen kretsar kring ett övergrepp på Jesse som (även om vi inte ser det fysiskt i sin helhet) vävs in metaforiskt i pjäsens struktur, både genom det som sägs och det som lämnas osagt, samt genom tilltalande rörelse och iscensättning. Sarah Meadows regi är minutiöst precis och håller tempot uppe i denna tvåpersonerspjäs, och Georgia de Greys och Jack Weirs scenografi och ljussättning känns helt rätt i tiden; båda bidrar starkt till att visa på skönheten i det enkla och en elegant form. Visuellt är föreställningen relevant, urban och sammanhängande, och det råder ingen tvekan om den höga nivån hos teamet bakom kulisserna.

Laughtons manus har dock sina problem. Pjäsen inleds med att paret bråkar, och i nästan varje scen därefter återgår man till gräl i olika former, med alldeles för få pauser för annat. Resultatet blir en risk för apati hos publiken gentemot karaktärerna, trots det hårda arbete skådespelarna lägger ner på att göra dem omtyckta. När man utforskar den paranoia som förtär Neumark-Jones Jesse efter den tidigare antisemitiska attacken, finns det stunder av verklig slagkraft. Men genom att skriva honom som en så pass dömande retoriker ges det lite utrymme för eftertanke innan de ryker ihop igen. Detta fungerar inte riktigt i den intima miljön på Trafalgar 2, och bitvis kan publiken känna sig som om de råkat kliva rakt in i ett pinsamt bråk mellan ett par de känner igen men knappt känner. I pjäsens lättsammare stunder förblir den relativt harmlös: "Jag är besatt av Rightmove, det är som Tinder för gifta människor", anmärker den ena, medan man i en annan scen konstateras att det kanske ger karaktär att bo i kollektiv, men att man saknar sitt "eget badrum". Denna specifika gullighet står i direkt kontrast till den ilska och de galla som dominerar större delen av pjäsen, vilket gör att det känns spretigt och utan tydligt syfte.

Det går inte att förneka att pjäsen bär på en känslomässig tyngd. Den är skickligt utformad av ett begåvat kreativt team och vackert framförd av två fina skådespelare. Men genom att göra den så extremt samtidsbunden, och stundtals gränsa till såpopera, har Laughton inte tänkt tillräckligt på dess livslängd. I slutändan är det dock en bra pjäs som förtjänar att ses. 

BOKA BILJETTER TILL ONE JEWISH BOY