RECENSION: Pomona på National Theatre ✭✭

Pomona på National Theatre. Foto: Manuel Harlan Pomona

16/09/15

National Theatre, Temporary Theatre

2 stjärnor

Köp biljetter Pomona presenterar sig som en dystopisk mysteriethriller som utspelar sig i dagens Manchester. Alistair McDowalls pjäs hade premiär på Orange Tree Theatre i Richmond 2014, och kommer nu till National Theatre som en samproduktion mellan tre parter, däribland Royal Exchange Theatre i Manchester, dit uppsättningen flyttar under årets sista del. Pjäsen spelas utan paus.

Handlingen utspelar sig kring en stor sjusidig brunn som vid ett tillfälle i dramat svämmar över med en oroväckande mängd blod. Scenen saknar möblemang, men kombinationen av ett olycksbådande soundtrack och komplexa ljussekvenser används för att mana fram en atmosfär av urban alienation och laddade, potentiellt våldsamma möten.

En rad löst sammanhängande berättelser utvecklas kring sex karaktärer – vi möter Ollie (Nadia Clifford), som har kommit till Manchester för att leta efter sin försvunna syster; Fay (Rebecca Humphries), en prostituerad som försöker hjälpa Ollie och navigerar genom en hotfull undervärld dominerad av bordellmamman Gale (Rochenda Sandall) och potentiellt våldsamma kunder. Vidare finns Zeppo (Guy Rhys), en sinister fastighetsmagnat som skyddar sig mot fiender genom att ständigt befinna sig på rörlig fot på Manchesters ringled. En karaktär som står lite vid sidan av de andra är Keaton (Sarah Middleton), som vid vissa tillfällen ingriper i handlingen och vid andra står bredvid iklädd en bläckfiskliknande Cthulhu-mask. Rollistan kompletteras av ett par säkerhetsvakter, Charlie (Sam Swann) och Moe (Sean Rigby), som nervöst vaktar ingången till Pomona – ett övergivet område i centrala Manchester mellan två kanaler.

Lastbilar kör in och ut från platsen, men vad fraktar de? Har det ett samband med de mystiska och outredda försvinnanden i stadskärnan som Zeppo nämner i början av pjäsen? Är den försvunna systern en del i detta? Är bordellen där Fay arbetar inblandad i handel med organ? Planerar Moe och Charlie ett mord? Kommer Ollie att lyckas ta sig in på Pomona och vad kommer hon att finna? Dessa och många andra frågor ställs och gestaltas under loppet av omkring 100 minuter, men kopplingarna däremellan blir aldrig helt utredda.

Detta kan bero på att hela handlingen är en del av ett komplext rollspelsscenario i stil med ”Dungeons & Dragons”. Sätter Charlie och Keaton upp en serie möjligheter som ska avgöras av ett tärningskast, så att det i själva verket inte finns någon fastställd historia överhuvudtaget? I vilken ordning sker händelserna, eller är även det slumpmässigt? Alla dessa frågor förblir obesvarade.

Vad vi ser är därmed en sekvens av enskilda scener, flera av dem minnesvärt skrivna och välspelade i sig själva, men som aldrig smälter samman till en stabil berättelse eller en tydlig symbolisk form. Man får anta att detta är helt avsiktligt från författarens sida, och åtskilliga kritiker har hyllat detta motstånd mot traditionella former som en skicklig blandning av naturalism och fantasy, urban vilsenhet och spelritualer, sci-fi-thriller och Lovecraftiansk fantasy i flera lager.

Jag är villig att medge att jag kan ha missat en hel del, och den huvudsakligen unga publiken älskade det på pressvisningen; men för mig var detta i slutändan ett befängt hopkok av möjligheter som aldrig föll på plats. Kejsaren bar aldrig sina kläder tillräckligt länge för att vi skulle bry oss om karaktärerna eller få en känsla av spänning eller engagemang i situationerna som skildrades.

På mikronivå fanns det mycket detaljerat arbete av skådespelarna som förtjänar beröm. Humphries grävde djupt i sitt porträtt av en sexarbetare vid bristningsgränsen. Det var långt ifrån klyschan om ”den prostituerade med hjärta av guld”: hon visade verklig ömhet och en kall realism i en anmärkningsvärd scen med Rigby, som använder henne som bollplank för att diskutera sina våldsamma fantasier och sitt våldsamma förflutna.

Alla scener med Charlie var också minnesvärda, tack vare Swanns nyanserade skildring av blyghet inför omöjliga krav, samt en uppfriskande dos humor i texten som annars saknades. Han lyckades också ge liv åt rollspelsmomenten innan den energin skingrades i ytterligare förvirring. Denna roll är mer genomarbetad än de andra, med ett minnesvärt, om än oroande, bildspråk. Här fanns indikationer på den kvalitet i skrivandet och det djup i karaktäriseringen som författaren hade tillgång till, om han valt att gå i den riktningen.

Jag är medveten om att jag kanske låter aningen gubbig i min kritik, och jag menar absolut inte att man i denna genre måste förklara allt med en dödande bokstavstrohet. Pjäsens grundmaterial är mycket lovande, och om bara några av de på tok för många teman som öppnades upp hade utforskats ytterligare skulle många av dessa frågetecken rätats ut. Just nu känns det som att det som är logiskt för den slutna ensemblen behöver testas mot ett bredare tvärsnitt av en potentiell publik. Det skulle kunna leda till tydligare vägvisare för både karaktärer, handling och stämning.

Som man kan förvänta sig på National Theatre presterade det kreativa teamet skickligt arbete inom rörelse, kostym, ljud och ljus, och regissören Ned Bennett höll ett bra flöde med varierad användning av den öppna scenen. Problemet är helt enkelt att föreställningen är lite för smart för sitt eget bästa, för fångad i sitt eget nät av referenser och tekniska grepp. Det är mycket ”skrik och förtvivlan” som i slutändan egentligen inte betyder… särskilt mycket.

Pomona spelas på National Theatre fram till den 10 oktober