RECENSION: Richard II på Arcola Theatre ✭✭✭✭

Tim Delap (Kung Rikard) i Richard II. Foto: Robert Workman Richard II

Arcola Theatre

3 maj 2016

4 stjärnor

När vi ombeds reflektera över Shakespeares mest u201dpolitiskau201d pjäser, skulle många av oss svara Macbeth och Richard III utan att tveka. Sådant är det enorma inflytandet från House of Cards, vars versioner båda är starkt påverkade av dessa politiska tragedier.

Följaktligen riskerar denna u201dnya versionu201d av Richard II, som behåller Shakespeares text men utspelar sig i dagens parlament, ogynnsamma jämförelser. I själva verket rör det sig om en mycket skarpsinnig tolkning. Kung Rikard är en fängslande analogi till de mest ineffektiva politikerna; oärlig, obeslutsam och totalt omedveten om sin egen katastrofala PR. Tim Delap porträtterar kungen som kompetent, självsäker och karismatisk, och hans utmärkta prestation gör allegorin full rättvisa. Här framstår Rikards hybris u2013 den orubbliga tron på kungars gudomliga rätt u2013 som en biprodukt av politisk framgång. Han blir ett enmansparti, immun mot råd, med en orubblig tro på sanningshalten i sina egna tal.

Delaps Rikard kapabel till en beundransvärd finess. Hans u201dHollow Crownu201d-tal u2013 u201dFor Godu2019s sake, let us sit upon the ground/ And tell sad stories of the death of kingsu201d u2013 erkänner den u201dfåfängliga inbilskhetu201d som förebådar hans fall, men det framförs med en iskall blick, som för att signalera att han inte ger sig utan strid. Den långsamma, smärtsamma insikten om att hans värld inte är vad han trodde, som kulminerar i hans underkastelse inför Bolingbroke (Hermione Gulliford) u2013 u201dI find myself a traitor with the rest/For I have given here my soul's consent/To undeck the pompous body of a kingu201d u2013 är djupt rörande och talar om såväl vrede över hans egen naivitet som smärta över sveket. Tillsammans med Delaps uppgivna framförande av Rikards svanesång u2013 u201dI have been studying how I may compare/This prison where I live unto the worldu201d u2013 är det lätt att känna empati för hans tragedi, vilket inte är självklart för en så utpräglat filosofisk karaktär.

Hermione Gullifords könsöverskridande Bolingbroke är mycket träffsäker u2013 ambitiös och slug, men hedervärd. Hennes rättmätiga vrede u2013 u201dO, God defend my soul from such deep sin! Shall I seem crest-fall'n in my father's sight?u201d u2013 som svar på Thomas Mowbrays (David Acton) påstående att hon är en u201dmest degenererad förrädareu201d, är perfekt avvägd. Den förmedlar både desillusion och förödmjukelse, och stödjer tanken att hon kräver kronan av (åtminstone) delvis osjälviska skäl. Rikards karisma, som här framhävs i jämförelse med andra tolkningar av rollen, belyser den politiska fingertoppskänsla som krävs för att Bolingbroke ska kunna ta makten. Som en rättfram motpol till Rikard bjuder hon in till en dialog om politikers retorik; hennes pålitlighet är inte bara en produkt av kompetens, utan av en folklighet som hennes rival saknar.

Natasha Bain (Northumberland), Hermione Gulliford (Bolingbroke), David Acton (York), Eleanor de Bohun (Ross), Tim Delap (Kung Rikard) och Roland Oliver (Biskopen av Carlisle) i Richard II. Foto: Robert Workman

Produktionen innehåller en rad starka biroller. Bland dessa märks Roland Olivers fromma och passionerade biskop av Carlisle, Natasha Bains gripande drottning Isabel och Hayden Woods nitiske Bagot, som axlar Extons mantel i slutscenerna. Som Thomas Mowbray tar David Acton ut svängarna med bravur u2013 även om hans York, som känns igen på en rock och en förtvinad arm, kanske är för lik i sitt spelsätt. Olivers John of Gaunt är övertygande som äldre statsman men stundtals något forcerad, medan Joseph Adelakun, trots att han är en utmärkt Aumerle, är lite väl dämpad som Bushey. Eleanor Cox är fenomenal som Eleanor de Bohun och förstärker den politiska allegorin genom sitt porträtt av en ivrig nyhetsankare.

Produktionens främsta styrka ligger i dess enkla men mycket effektiva scenografi. Jack Gamble och Quentin Beroud, som har bearbetat och regisserat uppsättningen, beskriver Rikards makt och osäkerhet som u201duttryckta i hans kostym, leenden och soundbitesu201d. Den ganska sparsmakade scenografin drar uppmärksamheten till Rikards välpressade kostym och skrikigt blå slips, en tydligare representation av hans styre än hans knappt möblerade kontor. I sin tur utforskas mediernas och PR-världens makt via tre tv-apparater, placerade i två hörn av scenen och ovanför Rikards skrivbord. Centrala tal spelas upp som parlamentariska debatter, där en kamera utanför scenen filmar talarna och projicerar bilderna på varje skärm i realtid. Dessutom används nyhetssändningar u2013 u201dMowbray låg bakom Gloucesters död u2013 chockerande anklagelse i livedebatt!u201d u2013 för att sensationalisera den växande tragedin och presentera handlingen i lättsmälta bitar som inte gör sanningen full rättvisa u2013 en förtjusande nyans.

Detta är en tankeväckande produktion, en fabel om 2000-talets politik som också erbjuder ovanliga insikter i karaktärerna Rikard och Bolingbroke. Tim Delaps och Hermione Gullifords utmärkta prestationer kompletteras av en mycket stabil birollsensemble och en uppfinningsrik scenografi som förvandlar Westminster till en tragisk såpopera, utan att för den sakens skull blekna i jämförelse med House of Cards.

Richard II spelas på Arcola Theatre till och med den 7 maj 2016.