RECENSION: Romeo och Julie, National Theatre ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Romeo and Julie, som nu spelas på National Theatre i London.

Callum Scott Howells och Rosie Sheehy. Foto: Marc Brenner Romeo and Julie.

National Theatre.

23 februari 2023

5 stjärnor

BOKA BILJETTER

Denna samproduktion med Sherman Theatre i Cardiff gör, tillsammans med Sheffields Standing At The Sky’s Edge, National Theatre-scenerna mer rättvisa åt sitt namn genom att faktiskt representera hela nationen. Båda uppsättningarna har arbetarklassens livsvillkor i fokus, och båda höjer sig över det lokala för att berätta universella historier om klassfördomar, utbildningsklyftor och kärlek. Gary Owens magnifika nya pjäs utspelar sig i stadsdelen Splott i Cardiff – ett område som omgivningen ofta ser ner på, men där det finns en stark gemenskap. Owens känner inte bara till Splott utan och innan, han känner blodet som pumpar genom det. Romeo är en artonårig ensamstående pappa, fast besluten att uppfostra sin lilla dotter. I en underbar vändning av förväntningarna strålar kärleken till dottern ur honom – här finns ingen toxisk maskulinitet. Hans mamma är ”gravt alkoholiserad”, och när Julie först träffar honom på ett café tror hon att han är hemlös. Julie är i sin tur på väg till universitetet i Cambridge; hennes dröm om att bli astrofysiker väcktes redan när hon var tolv. De bor bara ett par gator ifrån varandra, men deras världar är milsvida isär när det gäller klass och framtidsutsikter.

Ensemblen i Romeo and Julie. Foto: Marc Brenner

De utmaningar som dessa ”stjärnmärkta älskare” möter är helt och hållet strukturella klassfrågor, tillsammans med föräldrars förväntningar och en utbildningsklyfta som redan placerat dem i den sociala hackordningen. Skådespelarna är enastående. Som Romeo vrider Callum Scott Howells sin kropp i takt med de långa vokalerna och klangen i en mycket specifik walesisk accent; han är hjärtskärande i sin mildhet och sin längtan efter en bättre framtid, hängiven sin dotter och senare Julie. Rosie Sheehy är knivskarp som Julie, målmedveten och framgångsrik men med en bristande verklighetsförankring. Båda träffar precis rätt i både pjäsens humor och dess sorg. När de i första akten når fram till ”Netflix and chill” och kokosolja är man helt förälskad i dem båda. Som Barb prickar Catrin Aaron in den dömande alkoholismen perfekt utan att någonsin glida över i karikatyr; faktum är att en del av hennes åsikter är mycket kloka. I första akten känns Julies föräldrar lite perifera, men de blommar ut i andra halvan – särskilt när Kath berättar om sitt jobb och vi får en fantastisk kommentar kring vård och omsorg. Till och med när Paul Brennan, i rollen som Julies pappa, konfronterar Romeo, slutar det med att han kramar om hans axel. Det här är ingen arg pjäs, vilket gör den än mer kraftfull; den glöder av passion och är djupt rörande.

Anita Reynolds (Kath) och Paul Brennan (Col). Foto: Marc Brenner

Rachel O’Riordan bevisar gång på gång vilken skarpsynt regissör hon är; pjäsen andas vackert. Hayley Grindles neondesign hänger över scenen likt klotter och olösta problem. Min enda invändning är att musiken i scenövergångarna ofta skär sig mot scenernas känslighet och rycker mig ur förtrollningen från detta suveräna manus. Men det är, enligt min mening, den bästa arbetarklassromansen sedan Beautiful Thing. Publiken i Cardiff har något fantastiskt att se fram emot.