RECENSION: Rosmersholm, Duke of York's Theatre ✭✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Duncan Macmillans bearbetning av Ibsens Rosmersholm, som just nu spelas på Duke Of York's Theatre.

Lucy Briers, Giles Terera, Hayley Atwell och ensemblen i Rosmersholm. Foto: Johan Persson RosmersholmDuke of York’s, LondonFem stjärnor Boka nu Ibsen inspirerades att skriva Rosmersholm efter att ha återvänt till Norge efter flera års exil, bara för att finna sitt hemland lamslaget av politiska omvälvningar och djupa klyftor. I sin berättelse om den före detta prästen Johannes Rosmer, som slits mellan konservatitv tradition och radikal förnyelse, skildrar han en värld där politik liknas vid en blodssport och rivaliserande fraktioner slåss om röster genom en skrupelfri press. I Duncan Macmillans nya bearbetning artikuleras dessa spänningar på ett sätt som ger tydliga ekon av dagens bittra politiska klimat.  Politik har kommit att handla mer om ljudvolym än förnuft, mer om känslor än fakta. Pressen är djupt splittrad i fientliga läger som jagar skandaler och trycker lögner "som inte ens ägarna själva tror på". För vissa framstår agendan som tydlig: "de vill att vi ska slåss för att distrahera oss". Hayley Atwell och ensemblen i Rosmersholm. Foto: Johan Persson Men dramat förblir stadigt förankrat i sent 1800-tal, med karaktärer vars drivkrafter känns tidstypiska. Pjäsen utforskar Rosmers – och Ibsens – idé om adelskap, vilket här syftar på en högre moral i karaktär, sinne och vilja snarare än börd – även om det fortfarande doftar elitism. Det är också en tid då kvinnor saknar rösträtt och betraktas som underlägsna, vilket inspirerade en av Ibsens mest märkvärdiga karaktärer: Rebecca West. Hon är en proto-feminist vars revolutionära åsikter har fått vännen Rosmer att förvandlas från reaktionär patricier till en kämpe för social jämlikhet. Giles Terera och Hayley Atwell i Rosmersholm. Foto: Johan Persson Som hennes motpol står den konservative Kroll, som Macmillan här har upphöjt från lokal rektor till en högerorienterad guvernör – en tillsynes känslokall politiker som inte skyr några medel för att föra sitt parti till makten. Han är dessutom bror till Rosmers avlidna hustru, Beate, som dränkte sig i kvarnbäcken intill hemmet efter att ha insett att hon inte kunde ge sin make en arvinge. Det är dessa personliga relationer som gör detta till mer än bara ett politiskt drama. Det är inte heller bara en skildring av höger mot vänster, då fokus ligger på Rosmers oförmåga att välja sida. Hayley Atwell, Tom Burke, Peter Wight och Giles Terera i Rosmersholm. Foto: Johan Persson Tom Burke spelar honom med en intensitet och ett sammanbitet allvar som exploderar i passion när han brottas med sina inre konflikter och sin förlorade tro. Men det är Hayley Atwell som glänser som Rebecca; hon förkroppsligar fullt ut kampen mellan sina idealistiska övertygelser och kärleken till Rosmer. Trots sitt förakt för jämlikhet och arbetarklassen blir Kroll mer än bara en schablonartad högerskurk tack vare Giles Terera, som förmedlar bilden av en man som är livrädd för samhällsförändringar och folklig oro. Med väggar täckta av två sekel av Rosmer-porträtt understryker Rae Smiths scenografi hur alla karaktärer hemsöks av det förflutna – ett vanligt tema i Ibsens dramatik. Även om vissa av deras handlingar och motiv kan kännas något främmande för 2000-talet, lyckas regissören Ian Rickson göra deras konflikter både levande och akuta, med en tragisk oundviklighet som speglas i Stephen Warbecks stämningsfulla musik. Rosmersholm tillhör ett av Ibsens mer sällan spelade verk, men i Macmillans bearbetning känns det nu som ett av hans mest dagsaktuella. Spelas till och med 20 juli 2019.

BOKA BILJETTER TILL ROSMERSHOLM