RECENSION: Seth Concert Series med Judy Kuhn, streamad online ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Broadway-stjärnan Judy Kuhn när hon gästar Seth Rudetsky online som en del av Seth Concert Series.

Seth Rudetsky och Judy Kuhn The Seth Concert Series: Seth Rudetsky med Judy Kuhn

Söndag 20 september och måndag 21 september online

4 stjärnor

Seths webbplats

'The Best Is Yet to Come' (Cy Coleman/Carolyn Leigh) var en strålande öppning för den senaste installationen med New York-profilen Seth Rudetsky och hans senaste Broadway-siren, Judy Kuhn.  Hennes fylliga röst, med en pulserande klang i bröstregistret som skvallrar om åratal av show tunes, har en rubinröd värme som våghalsigt balanserar på gränsen till att tappa kontrollen, men utan att någonsin göra det.  Trots att hon introducerades som sopran lät hon mer som en mörk mezzo här.  Men vänta bara: sedan följer 'I Said No' (Frank Loesser/Jule Styne), en söt vals som en gång tolkades fint av Tommy Dorsey, men Judy tar den rakt tillbaka till dess rötter i den edwardianska salongen med full soprano-glans och utsökta drillar.  Helt gudomligt.

Ännu mer krävande var Dick Rodgers 'Hello, Young Lovers' (text av Oscar Hammerstein II) från 'The King and I': den levererades med ett tankfullt, vemodigt och nästan rökigt uttryck.  Berättandet skar genom känslorna; det verkade nästan driva på eller skynda på historien.  Och där fanns även den där dallrande vibrationen i hennes mellanregister.  Alltid samma vibrato.  Antingen gillar man det eller så gör man det inte.  Vissa har inget emot det.  Andra önskar nog att de bara kunde få höra den rena tonen kompositören skrev, utan svängningarna på vardera sida.

Det grymma med den mänskliga rösten är dock att den inte alltid lyder.  Har vi inte hört den sanningen förut – många gånger – från raden av andra artister i just den här serien?  Och i det här extremt blottade formatet, om något alls inte står rätt till med gästens sångorgan, finns det inget att dölja det bakom.  Absolut ingenting.  Vid sådana tillfällen har vi märkt hur Seth lägger undan sitt vanliga hurtiga småprat och blir allt mjukare och mer stöttande för varje minut.  Ju mer besvär gästen har, desto finare blir han.  Det är nästan som om han psykiskt uppfattar sångarens signal: ”Jag har problem, HJÄLP MIG IGENOM DET HÄR!”  Och han gör allt i sin makt för att göra just det.  Den här showen blev ett tydligt exempel på hur en sådan strategi fungerar – och lyckas.

När man är klassiskt skolad kan man åstadkomma stordåd på en teater med en orkester och rymlig akustik.  Men placeras samma röst i ett vardagsrum med en enkel mikrofon skapas en helt annan effekt.  I 'Blame It On The Summer Night' från 'Rags' (Charles Strouse och Stephen Schwartz) fick vi se prov på både skicklig mikrofonteknik och en kraftfull bröströst ämnad att nå längst upp på balkongen.  På en teaterscen är det fantastiskt, i en kabaré-miljö blir det möjligen en smula överväldigande.  Det finns sångare som kan bevara sin röst genom decennier av karriär utan att besväras av svåra passager, och så finns det de något mindre övermänskliga vokalister som får kämpa med manér eller slitage som smyger sig in i rösten.  Inför en sådan utmaning kan en sångare antingen byta repertoar eller stå fast och leverera vad fansen förväntar sig, i hopp om att tidens tand inte drar till sig för mycket uppmärksamhet.

Promoterar och agenter övertalar ofta sådana sångare att fortsätta, med argumentet att de mest hängivna fansen inte bryr sig om röstens skick – de är bara lyckliga över att se dem på scenen.  Den oinvigda publiken vet ändå inte vad som har gått förlorat.  Det finns pengar att tjäna på den vägen, och pengar måste man tjäna.  Eller, mer enkelt, man måste få uppträda. (I sin extremform är detta ”Antonia-komplexet” för de av er som kan tredje akten av 'Hoffmanns äventyr'.)  Vad fallet än var denna gång bjöds det på en del diskreta hostningar och pauser för att dricka vatten.  Kanske hade hon bara en mindre bra dag.  Sådant händer.

Samtidigt är Kuhn en god historieberättare, och vi fick höra en hel del anekdoter från Broadways kulisser.  Detta ledde oss in i ett riktigt naket och sårbart nummer som 'Someone Else's Story' (Andersson, Ulvaeus, Rice) från 'Chess'. Det blev en passande kommentar till den här sortens resa.  Det visade sig dessutom att låten faktiskt skrevs direkt för henne.  Hon sjunger den sannerligen som ingen annan.  Detsamma gäller hennes tolkning av Pocahontas-låten 'The Colors of the Wind' (Alan Menken/Stephen Schwartz): här motbevisar Kuhn totalt sina 62 år – i det här materialet låter hennes röst så mycket yngre, smidig och oskuldsfull, men ändå beslutsam.  Helt förtjusande.  Likaså 'Ring of Keys' från 'Fun Home' (Lisa Kron, Jeanine Tesori).  Det här är perfekt mark för henne, där hon får utlopp för den berättande, konverserande stil som hennes röst nu passar utmärkt för, varvat med fylligt tryck och tillfällig glans i de höga tonerna.

Övergången till Sondheims 'Anyone Can Whistle' förvandlar Kuhn till guld. ”Det blir mer Sondheim i den här damens liv,” konstaterade Seth.  Och han har rätt.  Sedan bjöd de på en duett med 'Do You Love Me?' från 'Spelman på taket' (Jerry Bock och Sheldon Harnick), framförd mycket mjukt och eftertänksamt.  ”En scen i musik”, som Seth sammanfattade det.  Till sist avslutningen: 'Vanilla Ice Cream' från 'She Loves Me' (också Bock och Harnick).  Detta tog oss tillbaka till hennes lättare operett-repertoar.  Det blev en munter final som avslutades med ett strålande högt H.  Seth var lika charmig som vanligt och utnämnde konserten till deras första ”katastroffria” framträdande.  Kanske var det inte några faktiska katastrofer, men visst fanns det en del gupp på vägen.  Det fanns dock också en fantastisk professionalism som bar detta begåvade par – och oss i publiken – över dem.

Läs vår recension av Norm Lewis Läs vår recension av Megan Hilty Läs vår recension av Audra McDonald Läs vår recension av Cheyenne Jackson Läs vår recension av Liz Callaway Läs vår recension av Stephanie J Bloch Läs vår recension av Jeremy Jordan Läs vår recension av Karen Olivo