RECENSION: Spy Plays, Above The Stag Theatre Vauxhall ✭✭

Julian Eaves recenserar Spy Plays som just nu spelas på Above The Stag Theatre i Vauxhall, London.

Spy Plays

Above The Stag,

28 februari 2020

2 stjärnor

BOKA BILJETTER

För några år sedan nådde Alan Bennett stora framgångar med 'An Englishman Abroad', en tv-pjäs som han sedermera försökte anpassa för scenen genom att para ihop den med en annan kammarpjäs på samma tema, men utan att riktigt återfånga originalets magi. Den första pjäsen tjänar på sina fascinerande karaktärer där det aldrig är helt givet vem som har övertaget. Den andra stampar mest på stället innan den landar precis där vi visste att den skulle sluta. Att ens en storhet som Bennett kämpar med att upprepa sin egen bedrift borde ses som en varning för andra dramatiker. Orädd tar sig dock David Thame an uppgiften att presentera dessa enaktare som kretsar kring olyckliga, garderobsgömda homosexuella män. Den ena är en välbärgad ungersk flykting på 50-talet som mördas; den andra är den där MI5-agenten som skapade rubriker för ett tag sedan när hans kvarlevor hittades i en sportväska i hans lägenhet. I pjäsen ges MI5-berättelsen ett lika osympatiskt sällskap. Problemet för författaren är dock att ingen av karaktärerna känns särskilt intressanta som individer – eller så har han inte hittat sättet att göra dem engagerande – och ingen anstränger sig direkt för att framstå som sympatisk. Utgången känns väntad och utmanas sällan av det som sker på scenen. Hur ska man då lyckas fängsla sin publik?

När Thame emellanåt drar åt det groteska hållet i stil med 'The Ruffian On The Stair' eller – likt Brenton i 'Christie In Love' – dyker ner i det kriminella psyket, glimtar det till av dramatiskt intresse. Men dessa ljuspunkter räcker aldrig för att liva upp en i övrigt ganska platt och tråkig skildring. Peter Darney står för regin (tillsammans med Julie Addy i den första akten, 'London/Budapest'). Scenerna med Sean Brownes karaktärer – som utan tvekan är föreställningens höjdpunkt – skiljer sig markant från resten, och det medvetet. De beskrivs av producenterna som 'extrameteriska' och spelas i en helt annan stil, något som undertecknad fann mycket engagerande. I övrigt håller uppsättningen en ganska statisk och svalt neutral ton som lämnade mig ganska oberörd.

I ensemblen har Max Rinehart fått slitsamt långa och monotona partier; han hanterar dem väl, men tyvärr ger texten honom väldigt lite djup eller räckvidd att arbeta med. Mitt emot honom har Guy Warren-Thomas den otacksamma uppgiften att gestalta två djupt osympatiska 'offer'. Manuset gör honom kall, ytlig och så självgod att han missar faran han befinner sig i. Det slår dock gnistor om scenen när Sean Browne briljerar i hela fyra biroller i den första pjäsen. Det koncisa skrivandet i hans scener tyder på att Thame är som bäst när han skriver täta möten där slutet inte är givet från start. Samtidigt kan man njuta av Boo Williams snygga scenografi, Jack Wills fina ljussättning och Nicola Changs stämningsfulla ljudbild.

Utan tvekan kommer denna pjäs att hitta sin nischade publik, och kanske ligger det helt i linje med teaterns syfte att vara en röst för communityt. Om så är fallet är målet nått. Letar du däremot efter något med bredare tilltal kan detta upplevas som en aningen frustrerande kväll i teatersalongen.

Spelas till 29 mars 2020