RECENSION: Teaching Playwriting - Creativity In Practice, Methuen Drama ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Teaching Playwriting – Creativity In Practice av Paul Gardiner, utgiven av Methuen Drama.

Teaching Playwriting: Creativity in Practice

Paul Gardiner

Methuen Drama

5 stjärnor

Köp ditt exemplar här

Det här är en utmärkt fackbok, fylld med fantastiska praktiska övningar som är till nytta för alla som är verksamma inom teatern.  I grund och botten hjälper den till att öppna upp för fantasifulla tolkningar av dramatiska situationer på sätt som är användbara inte bara för dramatiker, utan för alla som tar sig an en färdig text och söker vinklar – ofta ovanliga och oväntade – in i den.  På så sätt utgör den ett smidigt tillskott till repertoaren av praktiska guider och teoretiska tillvägagångssätt som är stöttepelare för branschen och dess utövare.

Som praktiker är Paul Gardiner kanske inte så välkänd här hemma; jag hade definitivt aldrig hört talas om honom innan jag plockade upp den här boken.  Han har undervisat i dramatik i skolor och föreläser nu om kreativitet, dramapedagogik och pedagogik vid Sydney School of Education and Social Work vid University of Sydney i Australien.  Boken inleds med en kort allmän introduktion, följd av ett antal – mycket korta – stycken som snabbt fastställer studiens ramar och hans primära fokusområden.  Sedan, och detta är bokens stora styrka, kastar han sig in i sitt huvudsyfte: att dela med sig av sin enorma praktiska kunskap om hur man skapar, strukturerar, utvecklar, granskar, förfinar och polerar teatermanus.  Detta utgör den överväldigande huvuddelen av boken, och det finns inte en sida i den som man inte kan dra nytta av.

Vem riktar den sig till?  Skenbart vänder den sig till dramatiker och särskilt blivande sådana: den första, kortare delen har titeln "Playwriting and young writers".  Och som en introduktion till den typen av verksamhet fungerar den utmärkt.  Men eftersom det inom teatern finns en huvudfråga som ständigt sysselsätter och förbryllar kreatörer och skådespelare – "Vad är karaktärens/författarens avsikt här?" – så stödjer och hjälper den här boken direkt till vid en steg-för-steg-"dekonstruktion" av vad som har krävts för att skapa en dramatisk text.  Den är därför av betydande intresse för alla, oavsett om man är skådespelare, regissör, scenograf, koreograf eller vad som helst, som engagerar sig i processen att fysiskt förverkliga på scenen (eller skärmen, eller i radio) det som författaren har skrivit i manuset.

Därför är den andra och i särklass största delen av boken, "How to teach playwriting: the approach", uppdelad i smidiga, lättsmälta kapitel som nästan uteslutande handlar om praktiska diskussioner kring vad som fungerar på teatern, samt hur och varför.  Mycket ofta är det just dessa enkla frågor som är lättast att tappa bort när man arbetar med en produktion.  Som grund för allt detta ligger hans omfattande professionella och akademiska studier i ämnet.  Det finns ingen bibliografi som sådan, men varje kapitel följs av en referenslista för de källor som nyss citerats, så att man enkelt kan följa upp dem där de är som mest relevanta.  Allt eftersom man tar sig igenom boken – eller bläddrar fritt i den och rör sig från ett intressant ämne till ett annat, då den inte kräver en linjär läsning – stöter man på samma namn igen: David Edgar och Vygotskij är framträdande bland dem.  På samma sätt rör han sig mellan Aristoteles och Ayckbourn, och plockar upp många andra tunga namn längs vägen, tillsammans med ett brett spektrum av akademiska studier och analyser.  Det verkar inte finnas någon del av det dramatiska livet som inte intresserar Gardiner.

Kort sagt, en enormt trivsam läsning på många olika sätt: för nybörjaren, för studenten, för läraren och för yrkesutövaren.  Ett fint tillskott till Methuens utgivning.