RECENSION: The Bridges Of Madison County, Gerald Schoenfeld Theatre ✭✭✭✭✭

Kelli O'Hara som Francesca och Steven Pasquale som Robert i "The Bridges of Madison County" (Broarna i Madison County). Foto: Joan Marcus Bridges of Madison County

Gerald Schoenfeld Theatre

18 januari 2014

5 stjärnor

Eftersom jag varken har läst romanen Broarna i Madison County eller sett filmen med samma namn, hade jag inga egentliga förväntningar på vad den nya musikalen baserad på boken skulle erbjuda när jag anlände till Gerald Schoenfeld Theatre.

Musik och text är signerade Jason Robert Brown, en kompositör med ett imponerande CV från Broadway (bland annat Parade); manuset stod Marsha Norman för, som tidigare skrivit The Secret Garden. För regin stod Bartlett Sher (South Pacific, Light in the Piazza, Woman on the Verge of a Nervous Breakdown) och huvudrollen spelades av Broadway-divan Kelli O'Hara. Det fanns med andra ord goda skäl till höga förväntningar.

Föreställningen hade ingen ridå, så vid entrén i salongen möttes man direkt av grundelementen i Michael Yeargans scenografi: en fond som föreställde Iowas flacka slätter, ett stort tredimensionellt träd, enstaka trästolar på vardera sidan av scenen och en rad fotoramar som gav spelplatsen en känsla av ett fotografi. Det frammanade omedelbart den amerikanska Mellanvästern – det skulle faktiskt ha kunnat vara scenografin till Oklahoma. Bekant, varmt och inbjudande skapade det en utmärkt stämning.

När stycket började omslöts scenen av mörker, för att sedan genomborras av en ljuskägla som förkunnade ankomsten av en relativt vardaglig bondhustru. Det var inte förrän skådespelerskan började sjunga – vackert, kraftfullt och med intensiv känsla – i det glimrande öppningsnumret To Build A Home, som det stod klart att det var O'Hara. Hennes naturliga skönhet var starkt nedtonad; här var hon en enkel italienskfödd hemmafru och mor.

Från denna enkla öppning fortsatte stycket stadigt och lade lager till lager för att utvecklas till en meditation över kärlek och uppoffring, över förlust och stulna ögonblick av intensiv njutning, över val och konsekvenser. Det är ett mycket intimt verk, men det bär på en enorm känslomässig sprängkraft.

O'Hara spelar en kvinna från Neapel vars fästman dog i kriget. Tyngd av sorg tog hon handen på den stilige amerikanen som lovade att ta henne till ett nytt liv i USA, bort från hennes sönderbombade hem och krossade drömmar. Hon får två barn med honom, uppfostrar dem och sköter gården tillsammans med sin make och är en omtyckt medlem i det lilla lokalsamhället. Det är en småstad, så grannarna ser och vet allt. Hon älskar sin man, men hon känner sig inte tillfredsställd; livet som bondhustru innebar att hon fick ge upp sin passion för konst, och trots att hon känner sig älskad saknar hon något.

Så dyker Robert upp. Han är fotograf för National Geographic, manlig och vacker, en fri själ och på sitt eget sätt tom inuti. De möts av en slump och ett band knyts som snabbt leder till otrohet, men en som bygger på äkta kärlek, äkta åtrå och ett verkligt behov av varandra.

Oundvikligen ställs O'Hara inför ett val, och konsekvenserna av det valet driver hela andra akten framåt.

Det krävs en hel del skicklighet för att ta en berättelse om svek och otrohet och förvandla den till en övertygande kärlekshistoria, men alla inblandade besitter den förmågan. Detta var bara den tredje förhandsvisningen, men föreställningen är redan en sensation och kommer utan tvekan att bli ännu bättre när allt finslipas inför premiären.

Det är förmodligen Jason Robert Browns bästa helhetskomposition hittills. Musiken känns holistisk; den pulserar med miljöns atmosfär, hettan, tristessen, rutinen och behovet av förändring, och den innehåller många kraftfulla och fantastiska melodier. Wondering, Falling Into You, Who We Are and Who We Want To Be, Almost Real, It All Fades Away och Always Better – var och en ett mästerverk som kräver stor röstkapacitet.

O'Hara är sensationell som Francesca, den otrogna hustrun. Hon förmedlar ansträngningslöst smärtan och svårigheten i sina olika beslut, och den positiva fysiska förvandling som sker när hon möter Robert är helt fantastisk. Hennes röst får briljera i hela sitt register, med ett mer kraftfullt mellanregister än vi tidigare sett. Det är en helt igenom glädjefylld och fullständigt äkta prestation. Enastående i varje avseende.

Steven Pasquale är det perfekta valet för rollen som Robert, fotografen som väcker Francescas själ och kropp. Han är magnifikt maskulin, med en intensiv och fängslande lockelse, och han sjunger med den sortens fylliga, resonanta röst som Jason Robert Brown själv önskar att han besatt. Han känns helt genuin och man får aldrig känslan av att han utnyttjar Francesca. Det är ännu en fenomenal prestation.

Vi ser även utmärkta insatser från Hunter Foster (Francescas enkla bonde till make), Derek Klena (deras son) och Caitlin Kinnunen (deras dotter). Tack vare att deras samspel fungerar så väl blir det dilemma Francesca står inför än mer smärtsamt.

Som de omtänksamma och alltseende grannarna är Cass Morgan och Michael X Martin ett rent nöje att skåda. Morgans framförande av Get Closer är särskilt triumfartat.

Whitney Bashor gör två roller och två solon: hon spelar Marian, Roberts tidigare partner, och Chiara, Francescas temperamentsfulla syster i Neapel. Hon är bra i båda, men briljerar särskilt som Chiara.

Här finns inga svaga prestationer. Hela ensemblen levererar exakt vad som krävs, och harmonierna och körsången är fyllig och helt i ton.

Det finns ett fantastiskt musikaliskt parti i andra akten som involverar hela ensemblen och omfattar ett bröllop, en examen och en begravning – det är hisnande bra på alla sätt, en sömlös blandning av melodi, stämning och skickligt karaktärsarbete.

Michael Yeargans scenografi är superb och frammanar olika miljöer med enkelhet genom en fragmentarisk stil, utan fasta kulisser. Detta gör att de iakttagande byborna alltid kan vara närvarande och att olika handlingar kan ske samtidigt men separat, vilket ger en mycket smidig övergång mellan scenerna. Allt flyter på ansträngningslöst under Shers säkra och precisa regi.

Detta är ett tryggt och moget musikaliskt drama. Det är ingen komedi, men det har genuint humoristiska inslag. Först och främst är det dock en mänsklig tragedi – där skådespeleri, iscensättning, manus, musik och orkestrering samverkar för att skapa en intensivt berörande och sublimt underhållande kväll på teatern.

Bli inte förvånad om The Bridges of Madison County blir denna Broadwaysäsongs stora succé. Det är ett mästerverk, och i O'Hara och Pasquale har man två sanna stjärnor. Ikväll möttes de av stormande jubel och stående ovationer – helt välförtjänt.

Helt omistligt.