RECENSION: The Canary and the Crow, Arcola Theatre London ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Middle Child Theatre Companys föreställning The Canary and the Crow, som nu spelas på Arcola Theatre i London.

Foto: the Other Richard The Canary and the Crow

Arcola Theatre, London

20 januari 2020

5 stjärnor

Boka biljetter Som en direkt uppföljare till succén 'SIX' kommer här nästa stora musikalupplevelse som tar landet med storm!  En hisnande debut av författaren tillika skådespelaren Daniel Ward, med musikaliska grooves och ett soundtrack skapat av medspelaren DJ Prez 96 (skådespelaren Nigel Taylor) och kompositören James Frewer; det här är så nära en explosiv livedubbel mellan konsert och teater man kan komma.  Pjäsen, som beställdes av Hull-baserade Middle Child Theatre Company, spelade för fullsatta hus på Paines Ploughs scen under Edinburgh Fringe i somras. Nu har den vuxit i både omfång och bredd, och biljetterna säljer slut snabbt på Arcola Theatre.  Det är en total sinnesupplevelse.

Foto: The Other Richard

Man kliver in i salongen när festen redan är i full gång: Ward och Taylor håller hov och piskar upp stämningen hos publiken genom att få dem att sträcka händerna i luften, klappa och ropa för allt vad de är värda – publikkontakten är omedelbar.  När vi väl kommit till ro introducerar Ward berättelsen: baserad på hans egna erfarenheter som BAME-skådespelare på en vitdominerad teaterhögskola, där ett föredrag av en gästande skådespelare – en av landets främsta svarta profiler – väckte de tankar som delvis resulterat i detta verk.  Han blandar direkt tilltal till publiken, rimmad rap och iscensättningar av barndomsminnen med spontan interaktion för att utforska viktiga och kraftfulla ämnen i dagens mångkulturella men prövade värld.  Med ett smidigt stöd från Prez 96 bidrar även Rachel Barnes och Laurie Jamieson musikaliskt och dramatiskt, och båda är enastående i sina många olika rollkaraktärer.

Foto: The Other Richard

Att denna kvartett lyckas mana fram ett sådant kalejdoskop av händelser och stämningar beror till stor del på den väl avvägda produktionen: Ryan Harston håller tempet uppe – alltid i samklang med Smiths sparsmakade men knivskarpa regi, medan Jessica Addinall ljussätter varje ögonblick på sitt eget speciella vis för att ringa in sanningen i varje replik och handling (något som ligger författaren varmt om hjärtat); Ed Clarke mixar den rika ljudbilden till perfektion, där vi rör oss från sträva cellotremolon till varm, bastung grunge på ett ögonblick, för att sedan landa i otroliga duetter av motstridiga konstformer.  Det är fullt ös!

Foto: The Other Richard

Själva berättelsen är fylld av överraskningar, inte minst genom den finurliga användningen av Aisopos fabel om de två fåglarna som tävlar om vem som har den vackraste sången.  Snillet i detta mytologiska grepp är att det lyfter vardagsdramatiken från skoltiden till ett universellt plan.  Ward vrider tillbaka klockan och visar hur han som 10-åring blev antagen till en anrik grammar school, vilket blev det första steget i samhällets försök att omforma honom till en 'acceptabel svart person'.  Men här mötte etablissemanget sin överman i Ward.  Det fanns inte en chans att han skulle foga sig efter någon annans agenda.  För oss i publiken är dramat något vi både kan och bör identifiera oss med: Shakespeare uppmanade en gång skådespelare att 'hålla upp en spegel för naturen' och betonade vikten av att vara trogen sitt eget jag.  Det är befriande att se att i ett land där så många verkar redo att offra sin integritet eller identitet, så finns det en röst som arbetar övertid för att upprätthålla dessa klassiska värderingar.

Foto: The Other Richard

Spelperioden på Arcola är kort, men jag misstänker att vi kommer att få höra och se betydligt mer av denna produktion – och av allt annat Ward har i bakfickan – inom kort.  En stjärna är född.

Spelas till den 8 februari 2020