RECENSION: The End Of History på Royal Court Theatre i London ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Jack Thornes pjäs The End Of History i regi av John Tiffany, som just nu spelas på Royal Court Theatre i London.

David Morrissey och Lesley Sharp. Foto: Johan Persson The End of History Royal Court

4 juli 2019

3 stjärnor

Boka biljetter

I sitt senaste samarbete har dramatikern Jack Thorne och regissören John Tiffany skapat en betydligt mer intim produktion än Harry Potter och det fördömda barnet. Berättelsen sträcker sig över tjugo år, från Blair till Brexit, där föräldrarna Sal och David lyckas samla sina barn vid viktiga livshändelser. Pjäsen består av tre akter som spelas utan paus med tio år mellan varje del. Verket, som hämtat inspiration från Thornes egna familjeerfarenheter, visar hur det personliga i allra högsta grad är politiskt när Sal och David matar sina barn med vänsterideologi.

Laurie Davidson och Kate O’Flynn. Foto: Johan Persson

Den största behållningen i Tiffanys uppsättning är det briljanta skådespeleriet. Lesley Sharp är ett knippe nerver som Sal; hon är ängslig inför mötet med sonens "fina" flickvän i första scenen, men hennes ideologiska övertygelse gör att hon snabbt hamnar i konflikt: "Ingen talang alls när det gäller matlagning... men när det gäller att irritera mina barn – enorm talang." David Morrissey är enastående som den jordnära och principfasta David. Han utmanar sina barn och verkar, precis som Sal, hålla tillbaka sin kärlek, men båda skådespelarna lyckas förmedla den djupa ömhet de faktiskt hyser för sina barn. Som Philip Larkin så träffande skrev: ”They fuck you up, your mum and dad. They may not mean to, but they do.” Kate O’Flynn är särskilt stark i rollen som Polly, dottern som studerat vid Cambridge, medan Sam Swainsbury tar med sig en del av sitt sorgsna ansiktsuttryck från TV-serien Mum till rollen som Carl, fast med mer välformulerad argumentationsförmåga. Laurie Davidson förmedlar en plågad skörhet som sonen Tom.

Ensemblen i The End Of History. Foto: Johan Persson

Trots detta kändes det ofta som att ensemblen, särskilt de yngre, gjorde sitt bästa med en pjäs som hade svårt att hitta sitt fokus, och karaktärerna kändes inte helt kompletta. Det bekymrade mig att Tom, som är gay, är den som försöker begå självmord och har misslyckade relationer, men hans sexualitet kändes godtycklig – varför var karaktären homosexuell? Det betyder inte att hans syskon är lyckligare, men hans sexualitet framstår som den enda orsaken till hans olycka. Pjäsen hittar dock verkligen rätt i tredje akten, när David läser upp sitt tal till Sal, som gått bort i cancer alldeles för tidigt. Han försöker hålla fast vid den kväkertradition som förespråkar att hålla sig till fakta snarare än att hålla hyllningstal. Morrissey är hjärtskärande här, och tillsammans med barnen får vi veta mer om Sal än vi gjorde i de två föregående scenerna. Jag känner kvinnor som henne, och denna vackra sekvens får mig att befara att de är en utdöende art.

För min del hade pjäsen behövt mer utrymme att andas och utvecklas; kanske hade två fulla akter med ytterligare en scen kunnat fördjupa familjedynamiken mer. Men Thornes skrivande gnistrar som vanligt av humanism och humor på många ställen, och den bör ses för de sublima rollprestationernas skull.

Spelas till den 10 augusti 2019

BOKA BILJETTER TILL THE END OF HISTORY