RECENSION: The Fastest Clock In The Universe, Old Red Lion Theatre ✭✭✭✭✭

Dylan Llewellyn, Nancy Sullivan och Joshua Blake. Foto: Darren Bell    The Fastest Clock In The Universe Old Red Lion Theatre, 11 november 2013 5 stjärnor Det senaste tillskottet från Old Red Lion – en scen som verkligen boxas i en högre viktklass än man kan tro – är en enastående nyuppsättning av ett av Philip Ridleys tidigaste verk, The Fastest Clock in the Universe. Ridleys pjäs kretsar kring Cougar Glass, en självupptagen och skrämmande instabil Adonis som gör allt i sin makt för att bibehålla sitt ungdomliga yttre. Joshua Blake är briljant i rollen; han morrar likt en panter, slappar i sina kalsonger och spänner musklerna med ett ständigt hot om att explodera när som helst. I den lilla lägenheten bor Cougar tillsammans med Captain Tock, spelad med stor fingertoppskänsla av Ian Houghton. Deras relation är minutiöst skildrad; vem är det egentligen som är beroende av vem? Houghton och Blake bollar maktkampen mellan sig som en tennismatch; energin är elektrisk och publiken kan inte ta ögonen från dem – spänningen kan brisera i våld vilken sekund som helst. Captain förbereder ännu en av Cougars nitttonårsfester, en fars som är noggrant planerad och genomförd av dem båda. Som vanligt bjuds bara en gäst in: en ung pojke vid namn Foxtrot Darling. Cougar njuter med en aggressivt sexuell underton när han berättar hur han snärjde Foxtrot. Det ligger fara i luften. Den första akten är en aning överarbetad; den trappas upp till en hög spänningsnivå lite för snabbt, utan att ge utrymme för den där långsamma, krypande obehagskänslan som delas mellan publiken. Med det sagt kommer detta säkert att landa bättre ju längre spelperioden lider. Vid klimaxet i första akten träder Foxtrot själv in på scenen, imponerande spelad av Dylan Llewellyn. Llewellyn är omedelbart vinnande; ungdomlig, oförstörd och attraktiv – man faller för honom nästan lika snabbt som Cougar gjorde. The Fastest Clock In The Universe. Foto: Darren Bell När Foxtrots objudna fästmö Sherbet Gravel (Nancy Sullivan) gör entré rycks mattan totalt undan under fötterna på publiken. Det är mästerligt utfört. Pjäsen förvandlas till en maktkamp mellan den nu tyste Cougar och den tomhänt pladdrande Sherbet, medan de båda försöker få sin vilja igenom. Sullivan är helt enastående som Sherbet, en karaktär som skulle passa perfekt in i gänget från realityserien TOWIE, där varje mening avslutas med ett enerverande ”babe”. Hennes prestation är en humoristisk tour de force, och hon matchar Blakes kraft och intensitet väl. Ensemblen fullbordas av Ania Marson som den åldrande grannen Cheetah Bee. Marson är som en fallen Disney-skurk som haltar runt på scenen draperad i päls, med en oöverträffad auktoritet och ett släpigt East London-uttal som får även de enklaste repliker att låta som mystiska besvärjelser. Regissören Tom O’Briens uppsättning är störande och obevekligt sexig. Det mörkt poetiska språket i Ridleys manus, vävt av humor och lusta, behärskas till fullo av O’Briens superba ensemble. Derek Andersons ljus och Alexandra Faye Braithwaites ljuddesign fullbordar den hektiska, elektriska atmosfären, och Emily Harwoods scenografi – som för tankarna till samlande stormmoln – är perfekt för denna intima produktion. Även om Ridley kan ha finslipat sin teknik under åren sedan pjäsen hade premiär, är det i hans tidiga verk man ser det råa modet och den djärva visionen som gjort honom till en dramatiker att räkna med. O’Briens största framgång ligger i att han har bevarat livskraften och relevansen i Ridleys pjäs; den är precis lika smärtsam och chockerande som någonsin. Tom O’Briens produktion är ett sällsynt tillfälle att se ett av Ridleys främsta verk framföras på en så hög nivå. Inget för den känslige, och inget man bör missa. Spelas till och med 30 november 2013 Mer info