RECENSION: The Flies, Bunker Theatre ✭

Julian Eaves recenserar The Flies - Les Mouches av Jean-Paul Sartre, som spelas växelvis på franska och engelska på Bunker Theatre i London.

The Flies / Les Mouches
Bunker Theatre, 13 juni 2019
1 stjärna BOKA BILJETTER

Jean-Paul Sartre är välkänd som filosof, men något mindre berömd som dramatiker. Ändå har ett av hans tidiga scenverk, ”Huis clos” (”Lyckta dörrar”), fått en permanent plats på den internationella repertoaren. Det är en imponerande bedrift för någon som 1944 dittills bara producerat ett fåtal försök, inklusive denna spretiga och stökiga återberättelse av delar ur Orestien. ”Les Mouches” begår nästan varje misstag en dramatiker kan göra när man skapar en text för teaterscenen: den är rörig, handlingen är tungfotad, expositionen oändlig, den faktiska handlingen minimal och när den väl inträffar – förhastat klumpig, och så vidare. Den marknadsförs till oss som en respons på nazisternas ockupation, men det märks det inte mycket av här. Den presenteras också som en ”rockopera”, men det är ytterst lite sång, och när den väl förekommer når den aldrig riktigt upp till rockmusikens tyngd.

Ovetandes om detta lanserades föreställningen på Londons fringe-scen för tio år sedan av det lilla tvåspråkiga kompaniet Exchange Theatre, som nu har valt att fira jubileet genom att sätta upp den igen. Senast vann den faktiskt en Offie Award. När man ser den nuvarande produktionen är det dock tveksamt om den kommer att bli lika framgångsrik i sin andra vända. Vilken framgång regissören David Furlong än hade med detta utmanande stycke verkar ha övergett honom den här gången, åtminstone vad gäller den engelskspråkiga versionen som jag såg igår kväll. Samma ensemble ger även en franskspråkig version (dock inte alltid i samma roller) vid utvalda föreställningar.

Meena Rayann i The Flies. Foto: Camille Dufrenoy

Här domineras ensemblen hörbart av franska accenter, vilket ställer till det ordentligt för den engelska intonationen, artikulationen och det dramatiska uttrycket. Det är ganska stora hinder för begripligheten. Utöver det verkar skådespelarnas förmåga nästan genomgående ha kört fast i textens märkligheter; de står inför kommunikationsbarriärer som regissörens vägledning inte har lyckats hjälpa dem att övervinna. Jennifer Kays koreografi hittar emellanåt stunder av fokus, men även den verkar hämmad av att inte riktigt veta vad den försöker uppnå. Kevin Rowntrees mer precisa kampregi står som ett av de få inslagen som faktiskt fungerar på sina egna meriter. Men tyvärr visar sig Furlongs beslut att spela Aegisthus död för skratt (jag hoppas i alla fall att det var ett medvetet beslut) vara ännu ett av hans misstag.

Samy Elkhatib (Orestes) och Juliet Dante (The Tutor) i The Flies

Problemen stannar inte där. Ninon Fandres scenografi är minst sagt belamrad, en känsla som även går igen i Sarah Habibs kostymer. Jag har sett många föreställningar i den här lokalen, några av de finaste jag någonsin sett, och det är rättvis att säga att de som lyckats bäst har rensat golvytan så mycket som möjligt för att ge maximal frihet för interaktion mellan skådespelare och publik – lite som den ”öppna ytan” på Shakespeare’s Globe. Här ringas handlingen in av banker av videoprojektioner (Jason Greenbergs) och en massa bråte. Det kanske fungerar bättre på en annan typ av scen; här blir det en blockad och ett distraktionsmoment. Det finns också det mycket omskrivna livebandet på scen (Billy Boguard, gitarr; Thomas Broda, trummor; Elo Elso, bas), som spelar och spelar och spelar ett slags nästan oändlig bakgrundsmusik i en lös West Coast-rockstil. Det är behagligt, men det skulle egentligen kunna höra hemma nästan var som helst UTOM i det krystade, stela neoklassiska språk som översättaren valt för pjäsen. Varje gång skådespelarna öppnar sina dramaskole-skolade munnar för att tala befinner vi oss inte i det moderna, slitna dystopiska landskap som scenograferna dukar upp. Absolut inte. Vi är snarare i samma strama värld som hos Racine och Corneille, där intriger ur den klassiska repertoaren serveras som en metafor för spelet vid Solkungens hov. Det hela går inte riktigt ihop. Under tiden måste ensemblen göra så gott de kan.

David Furlong i The Flies. Foto: Camille Dufrenoy

Meena Rayann tar sig an den krävande rollen som Elektra. Hon må ha hållit måttet i ”Game of Thrones”, men det här är en betydligt svårare roll att gestalta, och hon verkar helt strandsatt i den. Hon tvingas också sjunga till det kompetenta rockbandets musik, och även där stöter hon på patrull. Paco Esquire krediteras som musikalisk ledare, men han har inte kunnat hjälpa sina artister särskilt mycket. Detsamma gäller det ”Elvis-imitatör”-nummer Samy Elkhatib tvingas genomföra som en ganska stel Orestes, och för kören av furier: Fanny Dulin (som även är producent för kompaniet och en godkänd Klytaimnestra, men belastad med en hackig fransk accent som gör att många repliker blir otydliga), Soraya Spiers och Christopher Runciman. Den sistnämnde är nästan ensam om att ha de röstmässiga redskapen – på engelska – för att göra sig hörd i den knepiga akustiken i detta underjordiska före detta parkeringshus; hur det kommer att gå när han växlar till franska kan jag bara föreställa mig. För att komplicera saken ytterligare fungerade inte furiernas mikrofoner under pressvisningen i deras enda – ganska lovande, men rörigt iscensatta – nummer. Ingen ljuddesigner finns krediterad, vilket kan förklara just det problemet. Raul Fernandes som Jupiter, en deus väldigt långt ifrån sin machina, var enastående i det att han växte synbart och hörbart i sin övertygelse ju längre föreställningen led, vilket kan ha att göra med den faktiska mängden repetitioner. I övrigt led många skådespelare av missade eller för sena stickrepliker, felsägningar och alla typer av fallgropar som verkligen behöver redas ut i repetitionslokalen. Juliet Dantes roll som läraren led märkbart av detta. Särskilt förbryllande är vanan hos så många i ensemblen att rikta sina tal på denna thrust-scen mot det enda håll där det INTE sitter någon publik: fondväggen. Bisarrt. Allt som allt tror jag att detta är en produktion med stora problem. Det är tråkigt att behöva ge en enda stjärna under så olyckliga omständigheter, men om ett betyg måste ges finns det inte mycket annat att välja på. BOKA BILJETTER TILL THE FLIES