RECENSION: The Grand Tour, Finborough Theatre ✭✭✭✭✭

(Foto: Annabel Vere). Nic Kyle och Alastair Brookshaw i The Grand Tour

Finborough Theatre

14 februari 2015

5 stjärnor

Vad är det med kombinationen av nunnor och nazister som tilltalade de stora Broadway-kompositörerna Richard Rodgers och Jerry Herman? Vita dok mot svarta uniformer? Det goda mot det onda? Disciplinerade kvinnor som överlistar disciplinerade män? Oavsett anledning har det varit ett populärt val, där The Sound of Music är det främsta exemplet på denna kombination. Även Mel Brooks låter nunnor och nazister mötas i The Producers, och det finns säkert fler tillfällen där abbedissor och ariska förespråkare tvingas samexistera.

När man går på musikal på Broadway hör det till ovanligheterna att total tystnad under hela första akten ses som ett gott tecken. Publiken brukar älska att visa sin uppskattning med jubel och applåder efter en låt, ibland innan sista tonen ens klingat ut. Tystnad indikerar oftast ogillande, tristess eller förakt. Men i mycket sällsynta fall föds en sådan tystnad ur publikens önskan att inte bryta förtrollningen, att inte missa ett ögonblick eller att inte påskynda slutet. Särskilt när handlingen involverar nunnor, nazister eller båda delarna.

Men det är precis vad som händer i Thom Southerlands exceptionella Europapremiär av The Grand Tour, ett samarbete från 1979 mellan Jerry Herman (musik och text) samt Michael Stewart och Mark Bramble (manus). Från det ögonblick Alastair Brookshaws häpnadsväckande S.L. Jacobowsky ensam på scen sätter igång berättelsen är publiken helt fast. Man inser snabbt att Southerland har skapat något alldeles märkvärdigt på Finborough Theatres lilla yta, och man är fast besluten att inte avbryta en sekund av det.

Och det med all rätt.

Originaluppsättningen på Broadway betraktades som en flopp och spelades i mindre än tre månader. När man ser Southerlands intima, charmiga och perfekt avvägda produktion är det svårt att förstå varför. The Grand Tour visar sig vara melodiös, medryckande och livsbejakande – helt igenom underbar.

Till stor del beror detta på att Southerland och hans team har format föreställningen efter Finboroughs scen. Intimitet och enkelhet är nyckelorden här. Kapellmästaren Joanna Cichonska har skapat arrangemang för två klaviaturer och röster som fungerar utmärkt för den lilla ensemblen. Phil Lindleys scenografi är fantastiskt serietidningsaktig och förmedlar en känsla av allegorisk enkelhet: en naivt tecknad europakarta utgör fonden, fylld av dolda luckor, skärmar och dörrar som öppnas för att skapa olika miljöer eller avslöja nya rum. Uppfällbara delar gömda i golvet skapar effekter som bland annat en bil. Allt fungerar smidigt och anmärkningsvärt effektivt.

Från mitten av 1600-talet och drygt 200 år framåt var det en obligatorisk mognadsrit för den utbildade eliten att företa en lång resa genom Europa för att vidga sina vyer och insupa kultur (särskilt konst) i de stora romantiska städerna. Detta kallades "The Grand Tour". Att musikalen bär den titeln är ingen slump. Berättelsen handlar främst om en resa genom delar av Europa där två män upptäcker nya sidor hos sig själva och varandra, och blir bättre människor på köpet.

Året är 1940 och tyskarna håller på att ta över Frankrike. Jacobowsky, en intellektuell jude från en liten polsk stad, är på flykt ännu en gång för att undkomma den annalkande nazistiska mardrömmen, precis som han gjort i åratal. I desperat hopp köper han en bil trots att han inte kan köra. Hans outsinliga inre optimism driver honom till handling; på något sätt kommer det att lösa sig – så länge det finns liv finns det möjligheter och hopp.

I det här fallet uppenbarar sig lösningen i form av överste Stjerbinsky, en polsk aristokrat från samma stad som Jacobowsky, men också en snobb och antisemit. Stjerbinsky har ett topphemligt uppdrag (han ska leverera en lista med polska motståndsmän till England) men saknar medel att ta sig ut ur Paris. Jacobowsky råkar höra hans dilemma och erbjuder sin bil. Efter vissa inledande svårigheter ger sig de två av tillsammans, osäkra och rädda. Jacobowsky blir sedan chockad när han inser att de inte kör direkt mot gränsen. Istället vill Stjerbinsky hämta upp sin käresta, Marianne, för att sätta henne i säkerhet.

Och så börjar äventyret. Spända passkontroller på tåg, desperat mod på en cirkus, den skoningslösa jakten från en beslutsam nazist som förföljer dem, ett judiskt par som desperat vill gifta sig och fira, en ödesdiger konfrontation i ett kloster och jakten på att hinna till båten till England i tid (tillsammans med de viktiga dokumenten). Det låter kanske lite förenklat, och det är det också, men det är en del av charmen. Om man inte kan historien är den riktigt spännande.

Själva handlingen är förstås inte det enda som gör föreställningen njutbar. Det är karaktärerna, deras reaktioner på händelserna och lärdomarna de drar som skapar fascination och insikt. Ren, outspädd fasa ställs i kontrast till högklassig fars eller osannolika sammanträffanden. Kärlek i många former – romantisk, platonisk, familjär, patriotisk – står i skarpt fokus, precis som hopp och hat.

The Grand Tour är en fabel, nästan en saga – och när den ses i det ljuset, som Southerland så tydligt gör, blir den full av möjligheter. Det är ingen historielektion eller ett tungt drama, men den är inte mindre värdefull för det. Som Jerry Herman sa: "The Grand Tour handlar om den mänskliga andans okuvlighet, så det var ett perfekt stycke för mig."

Herman har försett verket med ett rikt och melodiöst partitur som innehåller den perfekta kärlekssången (Marianne), medryckande ensemblenummer (One Extraordinary Thing; Wedding Conversation), reflekterande solon (I'll Be Here Tomorrow; I Think, I Think) och en trio om vänskap som sprudlar av livslust och glädje (You I Like). Man kan höra föraningar av La Cage Aux Folles i musiken, liksom ekon av Mack and Mabel, vilket bara är positivt. Som alla Hermans verk behöver det sjungas ordentligt och med hjärtat, och när det görs blir effekten både häpnadsväckande och charmig.

Southerland gör inte det misstag som många gör i dagens musikaler: han rollsätter sångare som kan agera och dansa, snarare än skådespelare eller kändisar med begränsad musikalisk förmåga. Han förlitar sig inte på artisternas fanskara eller popularitet; han väljer dem för deras faktiska förmåga. Och det gör en enorm skillnad.

Brookshaw är helt enkelt enastående som den vänlige juden Jacobowsky, som ständigt söker efter en plats där han kan bli accepterad och bygga ett hem. Med subtilitet och finess förkroppsligar Brookshaw smärtan, isoleringen och den eviga optimismen hos denna vandrande jude. Det finns en anmärkningsvärd äkthet i allt Brookshaw gör – scenen där han inser att han är kär i Marianne och scenen där han inser att hon aldrig kommer att älska honom på det sättet är båda vackert och rörande utförda med stor ärlighet.

Hans sång är föredömlig i varje avseende, men hans repris av Marianne är särskilt magnifik. Den smittsamma förundran och glädje han utstrålar i varje ögonblick är fantastisk att skåda, oavsett om han försöker sig på att gå på lina eller konfronterar den ihärdige nazisten. Slutscenen är både hjärtskärande och kraftfull i sin förmedling av hopp.

Lika föredömlig, och i en betydligt svårare roll, är Nic Kyle, som lyckas göra den stive och moraliskt blinde Stjerbinsky både mänsklig och begriplig. Det är hans karaktär som tydligast genomgår sin "Grand Tour", och den person som avslutar resan (att berätta hur vore att avslöja för mycket av intrigens vändpunkt) är en mycket bättre, trevligare och mer barmhärtig människa än den som påbörjade den. Kyle skildrar denna förvandling på ett tydligt, genomtänkt och djupt övertygande sätt.

Han har en magisk röst, särskilt i de högre registren där hans tenor är mjuk, vackert modulerad och osvikligt tonsäker. Skönheten i hans röst visar nästan från start att Stjerbinsky innerst inne borde vara en bättre människa än han verkar; Herman visste vad han gjorde. Kyle visar upp både karaktärens dumdristighet, tapperhet, stridslystnad och lycksaliga sidor: en soldat med ett hårt yttre men ett mjukt inre. Hans framförande av You, I Like är särskilt medryckande.

Tillsammans är Brookshaw och Kyle en oslagbar duo.

Som Marianne, den patriotiska kvinnan som båda männen avgudar, är Zoë Doano en ren fröjd. Hon tillför en härlig 40-talskänsla till sin rolltolkning och en strålande värme. Hennes röst är ljuvlig och obesvärad, och hon gör Hermans musik full rättvisa. Hennes tolkning av I Belong Here är perfekt avvägd.

Blair Roberston väljer klokt nog Ralph Fiennes-stilen för att spela den skoningslöse nazistskurken: hans SS-kapten präglas av perfekt uttal och en silkesslät men stenhård beslutsamhet. Det brutala mordet på den judiska kvinnan i päls som han stöter på på ett tåg blev än mer chockerande med tanke på hans charmiga yttre. Verkligen ett fall där "less is more".

Vi får utmärkt arbete av Vincent Pirillo (fantastisk röst) som Papa Clairon, fadern vars bröllopsritual avbryts av SS-kaptenens skoningslösa jakt på Stjerbinsky; av Samuel J Weir som den olycksalige brudgummen; av Elizabeth Graham som Mme Clairon och Mother Pauline, samt Michael Cotton som den hemlige agenten som erbjuder räddning. Ensemblen är generellt sett mycket effektiv och de stora scenerna fungerar särskilt bra.

Scenerna på cirkusen, bröllopet och i klostret är fyllda av vitalitet och livsglädje. Cressida Carrés koreografi är perfekt anpassad för scenen och ensemblen utför den med stil och kraft. Effekten av One Extraordinary Thing i slutet av första akten är fenomenal.

Vokalt finns här inget att anmärka på. Cichonskas musikaliska ledning är tydlig och ser till att varje ton, harmoni och melodi får ta plats. Ensemblesången är strålande, klangfull och helt renstämd. En ren njutning att lyssna på. Allt är dessutom akustiskt, vilket gör det hela ännu mer imponerande. Cichonska och Chris Guard ackompanjerar på två klaviaturer och ger ett perfekt, finslipat stöd åt sångarna.

Det här är en fantastisk uppsättning av en musikal som märkligt nog har blivit bortglömd. Alla passar perfekt i sina roller och de två manliga huvudrollerna är fenomenala i alla avseenden. Jerry Herman må ha skrivit I Promise You A Happy Ending för Mack and Mabel, men den här uppsättningen av The Grand Tour håller verkligen det löftet.

Om du kan lägga din 2000-talscynism åt sidan och ta till dig en saga om hopp och glädje, får du inte missa denna föreställning. Om du inte kan lägga cynismen åt sidan borde den vara obligatorisk.

En absolut, oförbehållsam njutning.