RECENSION: The Mirror and the Light, Gielgud Theatre ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Royal Shakespeare Companys uppsättning av The Mirror and the Light, som just nu spelas på Gielgud Theatre i London.

Nathaniel Parker (Henrik VIII) och Ben Miles (Thomas Cromwell) i The Mirror and the Light. Foto: Marc Brenner The Mirror and the Light

Gielgud Theatre

7 oktober 2021

4 stjärnor

Boka biljetter

Hilary Mantels tredje – och enligt uppgift sista – del om Thomas Cromwells prövningar, Henrik VIII:s exekutor och allt-i-allo, anländer till London, utan tvekan till lättnadens suckar i Stratford-upon-Avon.  Precis som sina föregångare, "Wolf Hall" och "För in de döda", ser detta ut att bli en givande kassako: för en relativt blygsam investering från produktionsbolaget kostar biljetterna till denna enkla en-scenografis-föreställning uppemot smått otroliga £127.50.  Det är uppenbarligen en pjäs som riktar sig till den publik som har betydligt mer pengar att röra sig med än de flesta.  Och den träffar sitt mål: de är där i skaror för att heja på.  Kul för dem.

Ensemblen i The Mirror and the Light. Foto: Marc Brenner

Andra, med en något bredare och djupare förståelse för materian, lär hitta mindre att jubla över.  Till skillnad från de två tidigare ”episoderna”, som dramatiserades av Mike Poulton, har denna formats ur boken av författaren själv i samarbete med huvudrollsinnehavaren Ben Miles – ett ansikte känt från många tv-produktioner och som har spelat Cromwell genom hela serien.  Vad detta kan tyda på gällande en förändrad dynamik bakom kulisserna får publiken själv gissa sig till.  Vad det resulterat i rent sceniskt är dock alltför förutsägbart: enskilda scener fungerar ofta mycket väl med en text som är kärv, skarp, kvick och ofta bländande fräsch; som helhet lider dock verket av en kaotisk brist på struktur som inte ens regissören Jeremy Herrins bästa ansträngningar kan dölja.

Aurora Dawson Hunte som Elizabeth Seymour och ensemblen i The Mirror and the Light. Foto: Marc Brenner

Det hela görs inte lättare för den stora ensemblen, som måste utstå den råa exponering och granskning som Christopher Orams magnifika, moderna betongväggs-scenografi kräver, belyst av Jessica Hung Han Yuns geniala ljusdesign (produktionens absoluta höjdpunkt).  Orams scenografi är ett mästerverk, men han förtar effekten genom att klä skådespelarna i snygga tidsenliga kostymer i English Heritage-stil, vilket harmonierar dåligt med hans briljanta, samtida scenlösning (man kan i slutändan inte låta bli att undra vems beslut detta var).  Trots det finns det ett stort nöje i att föreställa sig hur mycket mer briljant ensemblen skulle kunna förmedla de smarta idéerna i Mantels manus om de bara kunde röra sig med samma snabbhet och vältalighet som hennes språk.

Ensemblen i The Mirror and the Light. Foto: Marc Brenner

Nu ska jag erkänna att jag inte delar den brittiska publikens till synes morbida fascination för sitt – alltmer avlägsna – kungliga förflutna.  Samtidigt som det brittiska imperieprojektets utdragna kollaps går in i sin slutfas genom Brexit, förundras jag över människors beredvillighet i det här landet att, utan att verka få nog, fördjupa sig i sina importerade regenters och deras hejdukars tröttsamma eskapader.  Hur det än må vara med den saken har Mantel mycket att säga om de faktiska ekonomiska drivkrafterna bakom historiska händelser, och de bästa scenerna är de där hon lyfter fram detta i dristiga och minnesvärda dialoger.  Skala bort sammeten och snörliven så har du konversationer som skildrar exakt samma spänningar mellan en avskärmad, despotisk elit och ett land utan riktning eller egen identitet.  Till skillnad från Shakespeare (men mer likt Corneille eller Hugo) intresserar hon sig nästan uteslutande för överklassens impulsiva inkompetens och korrupta egenintresse; en enstaka scen med ”vanligt folk” dyker upp plötsligt men leder ingenstans, förutom att fungera som en billig – men talande – poäng om att engelsmännen inte vill styra sig själva, utan hellre underkastar sig en uppblåst adel.  Och vips är vi tillbaka på Tudor-tidens skvallerartikel-nivå om vem som ska gifta sig med vem.

Nathaniel Parker (Henrik VIII) och Rosanna Adams (Anna av Kleve). Foto: Tristram Kenton

Vad gäller insatserna är Miles en tilltalande scennärvaro som verkligen äger berättelsen: detta tack vare den brist på variation i hans scener som ger hans karaktär en konsekvens som förvägras de flesta andra. I kontrast har Nathaniel Parkers Henrik en rad udda formade hinder att forcera, som säkerligen gett upphov till intressanta diskussioner under repetitionerna.  Även om detta, som vanligt med denna doft av historisk brittisk nostalgi, är en mansvärld, så är kvinnorna fantastiska när de väl får komma till tals (vår Hilary är ju ingen förkämpe för feminism).  Melissa Alans Lady Mary är ett lysande porträtt av sin fars makt, redo att ta över och förändra världen.  Rosanna Adams är grovt underutnyttjad som Anna av Kleve (hustru nr 4).  Och Olivia Marcus tillför värme och trovärdighet till den svåra rollen som Jane Seymour.  Aurora Dawson-Hunte gnistrar med en uppriktig modernitet som hennes syster Elizabeth.  Och Jo Herbert är elegant skarpsynt i sina roller som Lady Rochford och abbedissan.  Som kontrast har Herrin ofta ställt upp männen som utbytbara enheter – kanske en medveten poäng, men det gör inte deras roller mer tacksamma.  Det känns dessutom orättvist mot de suveräna insatserna från Nick Woodeson som Norfolk (en karaktär som finns i varje brittiskt styrelserum), Giles Taylors insmickrande ärkebiskop Cranmer, Leo Wans smidige Richard Riche och Matthew Pigeons bitande sura biskop Gardiner.  Det finns också mycket att beundra i resten av denna fantastiska ensemble.

Så, om du har råd, gå och se den.  Om inte, vänta: jag misstänker att vi kommer att få höra mer från lady Mantels alltmer självständiga röst – och när vi gör det blir det förmodligen något vi alla bör lyssna på, förutsatt att hon samarbetar med en redaktör eller regissör med en lite mer aktiv rödpenna.

Redaktörens anmärkning – Även om premiumbiljetter till The Mirror and the Light på Gielgud Theatre kostar £135, finns det biljetter från £15 och bra platser kan bokas för £80.