RECENSION: The Other Boleyn Girl, Chichester Festival Theatre ✭✭✭✭✭

Vår egen teaterprofil Libby Purves recenserar Mike Poultons The Other Boleyn Girl, som bygger på Philippa Gregorys succéroman och just nu spelas på Chichester Festival Theatre.

Lucy Phelps som Mary Boleyn. Foto: Stephen Cummiskey The Other Boleyn Girl

Chichester Festival Theatre

5 Stjärnor

Boka biljetter HOVET OCH SÄNGKAMMAREN

Teaterscenen tycks aldrig tröttna på ätten Tudor, och tur är väl det. Ur varje ny vinkel erbjuder de en dramatisk guldgruva som aldrig sinar. Vi befinner oss i året 1534, och Mary Boleyn är i ett högst begripligt raseri när hon ryter ifrån: "Jag är en äktenskapsbryterska och en hora. Min syster är en äktenskapsbryterska, en hora, en tvegifte – och drottning av England!"

Mary (en färgstark Lucy Phelps, som spritter av trotsigt liv) har fått nog av att hunsas av ett högdraget, patriarkalt samhälle, inklusive hennes ambitiösa men nervösa bror George. Hon har gjort sin plikt som kunglig mätress, förlorat sin make i svettsjukan och vill nu bara bli lämnad i fred på Hever Castle med mannen hon verkligen älskar: bondsonen Stafford. Men chanserna är små. Över dem alla, genom hela denna spännande pjäs, hänger tornerspelens lansar pekande nedåt; ibland sänks de för att bli till galler eller stolpar i en ståtlig säng. Ingen av karaktärerna har någonsin varit trygg eller haft full kontroll över sitt eget liv, ända från början. Förutom Henrik VIII, förstås.

James Corrigan (George), Lucy Phelps (Mary) och Freya Mavor (Anne). Foto: Stephen Cummiskey

Det här är en produktion av yttersta klass som tveklöst förtjänar ett liv även efter sommaren i Chichester. Mike Poulton har skrivit pjäsen baserat på Philippa Gregorys noggrant underbyggda roman. Han kan sin Tudortid utan och innan, då han tidigare briljant dramatiserat de första två delarna i Hilary Mantels Cromwell-trilogi. Lucy Bailey regisserar med karaktäristisk fart och brio, och har klokt nog anlitat Ayse Tashkiran för att skapa rörelsemönstren. Det är nyckeln till atmosfären och allvaret; renässansdans som då och då illustrerar den bräckliga äktenskaps-, sexual- och maktpolitiken vid det lynniga hovet. Orlando Goughs musik, under ledning av Chris Green, är också perfekt avvägd: stämningsfull för perioden men utan att bli pastisch. Det hela är helt enkelt extremt välgjort; det håller ihop och griper tag i hjärtat.

Kerri Bo Jacobs som drottning Katarina av Aragonien. Foto: Stephen Cummiskey

Vi möter syskonen Boleyn – Mary, Anne och George – först tio år tidigare, hopkrupna i nattlinnen och skrattande. De styrs alla av Alex Kingstons vilt ambitiösa och föga moderliga Lady Elizabeth och deras adlige morbror Norfolk. Mary har gifts bort med en missnöjd men medgörlig make som finner sig i att hon blev kungens erkända älskarinna "innan bröllopsblommorna vissnat" och mor till hans illegitima barn (som för övrigt var förfäder till den framlidne drottningmodern). Men som de gamla säger: "Oäktingar är värre än flickor!".

Lily Nichol (Jane Boleyn) och James Corrigan (George Boleyn). Foto: Stephen Cummiskey

Anne brinner för Harry Percy, och de tre syskonen håller en ceremoni med trolovningslöften – "när vi väl lovat varandra trofasthet och delat bädd, vad kan de göra?" säger hon. Freya Mavor spelar henne något kyligare och mer självisk än sin syster. De äldre släktingarna är rasande – "sängar är affärer!" och kärlek är irrelevant. Drottning Katarina, som rör sig genom danserna som en ståtlig spansk galjon, är vänlig mot Mary; då hon misslyckats med att föda den nödvändiga manliga arvingen ska hon snart skiljas bort.

Andrew Woodall (Norfolk) och Alex Kingston (Lady Elizabeth). Foto: Stephen Cummiskey

Kungens blickar vilar nu på Anne: se James Atherton, rovdjurslik, cirkla runt i dansen. Hon håller distans till hans fysiska närmanden fram till giftermålet, alltmedan äktenskapet med Harry Percy snabbt förnekas. Cromwell och kardinalen vet precis hur man smörjer rätt personer och behåller huvudet på axlarna. George, den kärleksfulle brodern, utnyttjar sin rang i egenskap av man, men lever i skräck då ryktena om honom och hans nära vän Francis tilltar samtidigt som systerns stjärna dalar. Lily Nichol, som den frustrerade och bittra hustrun han tvingats gifta sig med, är inte till någon hjälp. Annes mor och morbror ojar sig över hennes desperata försök att bli gravid: "Tills hon föder honom en son och arvinge går vi på glödande kol!" Det är alltihop, som Mary så riktigt påpekade i sitt utbrott ovan, skamligt.

Men det är fantastisk dramatik: genom att fokusera på Mary och Anne, på kvinnors maktlöshet i den världen och den list de tvingas använda, bultar en äkta febrig angelägenhet genom historien. Här finns våldsamma gräl, rädslor, graviditeter och födslar. När stackars Anne föder ett missbildat foster som påskyndar hennes fall mot vanära och död, sker det genom förräderi av en hemsk gammal barnmorska (Kemi-Bo Jacobs i en snygg dubbelroll som även gestaltar drottning Katarina). Men det finns också lojalitet och beslutsamhet i berättelsen och hos de manipulerade kvinnorna, särskilt hos Mary – en human värdighet. Karaktärstyrka och uthållighet som ekar genom århundradena. Helt igenom lysande.

Spelas till och med 11 maj