RECENSION: The Ruling Class, Trafalgar Studios ✭✭✭✭

James McAvoy och Kathryn Drysdale i The Ruling Class. Foto: Johan Persson The Ruling Class

Trafalgar Studios Transformed

24 januari 2015

4 stjärnor

När den vördade teaterkritikern Harold Hobson skrev om sin upplevelse av originaluppsättningen av Peter Barnes 'The Ruling Class' (Nottingham Playhouse, 1968), menade han:

"Förnuftigt nog hade jag inte förväntat mig någonting, och överväldigande nog fick jag allt: kvickhet, patos, spännande melodram, lysande satir, tveeggad filosofi, skräck, cynism och sentimentalitet, allt förenat i en perfekt enhet i den teaterled som utgör Mr Barnes extraordinära och säregna skapelse... I en tid då en stor del av teaterns energi läggs på att tvinga pjäser som ingen vill se på den sortens publik som inte vill se någon pjäs alls, var det en enorm glädje att upptäcka ett drama som inte bara var tankeväckande, utan också spännande och roligt... genom hela pjäsen får man den ljuvliga rysning, som man trodde hade lämnat teatern för alltid, av att faktiskt känna att man vill veta vad som ska hända härnäst."

Då var det tydligt att pjäsen i sig var kvällens stjärna.

Nu spelas Jamie Lloyds nypremiär av The Ruling Class på Trafalgar Studios Transformed, som en del av hans andra säsong på scenen.

Nu är stjärnan – utan tvekan – James McAvoy.

Inte bara produktionens stjärna, utan en äkta, glödande fixstjärna som lyser upp varje ögonblick han är på scenen. Hans leende och snabba, imponerande ögon kan förmedla precis vad han vill; ena stunden helt ombytlig, hysteriskt rolig och vild, i nästa elak och störd, för att sedan bli sorgsen, galen, beräknande eller sexig – eller allt på samma gång.

Från det ögonblick han kliver upp på scenen, klädd i en munks enkla kåpa, sköljer en våg av förväntan över publiken. Sedan kastar han av sig huvan och förkunnar att han är... Gud. Och en kärlekens Gud dessutom. Han ser rakt in i publiken med brinnande blick och ett fängslande leende; den rena magnetiska kraften i hans närvaro är helt häpnadsväckande. Han är fullkomligt trovärdig som en gudom – han har aldrig sett bättre ut eller varit mer magnetiskt tilltalande.

Detta är en genombrottsprestation från McAvoy (som inte direkt låg på latsidan som Macbeth eller i Three Days Of Rain) och den gör denna uppsättning omistlig. Det är nästan omöjligt att föreställa sig någon annan i dagens generation skådespelare göra det McAvoy gör här som den 14:e earlen av Gurney – ett fantastiskt detaljerat och skickligt hantverk av högsta klass.

1968 måste The Ruling Class ha varit chockerande på sina håll och startligt provocerande på andra. Den är giftig i sin kritik av den engelska överklassen, inklusive kyrkan och läkarkåren. Här finns en earl som gillar crossdressing och strypsex, hans halvbror som är lika vresig som han är girig, dennes fru som är nymfoman, deras son som är en självgod drummel med sikte på parlamentet, en biskop med föga känsla för det heliga, en läkare med en patientkontakt som inte direkt rimmar med den hippokratiska eden, en lycksökerska som sover med vem som helst för pengar och status – samt den galne arvingen till earlens gods.

Det är en sjudande massa av mänskliga svagheter, lusta och överlägsenhet, som bubblar konstant och kokar över i glödande hetta då och då. Snittar och nonchalanta mord går hand i hand i denna exklusiva värld.

Det visar tydligt och bestämt hur korrupt och dysfunktionellt Barnes anser att det brittiska etablissemanget är, och hur det att simma mot strömmen bara leder till att man drunknar eller, till slut och modfällt, kliver i kanoten. Detta blir som tydligast i slutscenen, med ett överhus i spindelväv; döda, gamla, dammiga figurer som presiderar över ett ruttet organ, medan McAvoys stelhänta, ”botade” earl håller sitt jungfrutal.

Men, till skillnad från Kleopatra, har åldern tärt på de idéer pjäsen söker parodiera: under de decennier som gått har Barnes penna visat sig vara profetisk – många av de bisarra händelserna i handlingen är numera saker vi känner igen allt för väl från ändlösa bekännelser, utredningar, domstolsfall och medierapportering.

Likaså klingar vissa repliker annorlunda nu än de gjorde före Saville-utredningens dagar:

"Dr Herder: Sen glömde han förstås aldrig att han blev brutalt avvisad av sin mor och far vid elva års ålder. De skickade iväg honom, ensam, till ett primitivt samhälle av legitimerade mobbare och pederaster.

Sir Charles: Du menar att han gick i public school."

Men som en begåvad cirkusdirektör håller Lloyd igång clownerierna och ser till att den knivskarpa satiren flyger högt: tempo, energi och stil är finslipat. Märkligt nog finns det vissa scenbilder som ser mer ut som en busskö än välregisserade grupper av skådespelare, men Soutra Gilmours utsökta scenografi distraherar lätt från sådana små irritationsmoment.

Gilmour löser den skiftande miljöbeskrivningen på intressanta sätt. När den nye earlen, galen som en hattmakare, går ut i sin trädgård flödar solljuset över scenen (som fortfarande rymmer det ståtliga godsets interiör med hjorthuvuden, skinnmöbler och tunga brokadgardiner) och från scengolvet skjuter ståtliga solrosor upp. Det är magiskt – och deras försvinnande ner i golvet efter scenens slut är än mer imponerande.

Vid ett annat tillfälle glider en fondvägg plötsligt undan och publiken transporteras till Whitechapels dimmiga och skräckfyllda gator. Ja, McAvoys earl kan mycket väl vara Jack Uppskäraren på fritiden.

Jon Clark bjuder på effektiva ljuseffekter som gör det mesta av Gilmours scenografi. De musikaliska inslagen är särskilt väl genomförda (Huw Evans som kapellmästare, Darren Carnall som koreograf) och fungerar som oväntade små godsaker. Richard Mawbey gör ett strålande jobb med perukerna (särskilt för Mrs Piggott-Jones och Mrs Treadwell). Ben och Max Ringhams musik förstärker varje ögonblick.

Detta är en vacker och genialt genomtänkt nypremiär av ett centralt verk av en av Storbritanniens mest produktiva, men ofta förbisedda, dramatiker. Det gör bristerna i rollbesättningen på sina håll desto mer frustrerande.

Joshua Maguire och Elliot Levey gör sina vanliga nummer och är tröttsamt förutsägbara. Deras roller kräver mer nyans än vad någon av dem lyckas uppnå. Maguire krumbuktar sig och knycker på nacken som Dinsdale, vilket är okej, men andra val hade skapat roligare och mer berörande dramatik. Surmulet beteende är ingen ersättning för intelligens.

Levey spelar en sammanbiten och känslokall läkare. Det fungerar till en början, men när Dr Herders resa fortsätter räcker Levey inte till för utmaningarna. Han behöver spegla det arbete McAvoy gjort med att förmedla ett undertryckt vansinne som vill bryta fram, men han lyckas inte. Scenen där han till slut tappar fattningen är närmast pinsam.

Ron Cook gör en godkänd Sir Charles, men han är inte tillräckligt bullrig för att rollen ska nå sin fulla potential. Man känner inte den kokande frustrationen över dem som vågar utmana honom. Han står dock för ett fantastiskt ögonblick av scenmagi när han tappar earlens krona. För att vara rättvis mot honom hade hans uppgift varit lättare om McGuire och Levey gett honom ordentligt stöd.

Som hans fru, Lady Claire, väljer Serena Evans helt rätt att gå sin egen väg. Liksom ett slagsskepp plöjer hon fram med stor effekt. Hon är helt trovärdig som den aristokratiska övermänniskas vars behov mättas precis som hon önskar. Hon är elegant, hemsk och glupsk i lika mått. Strålande.

Anthony O'Donnell är helt suverän som earlens betjänt, Tucker, som hatar familjen men stannar kvar för att han kan (en vändning i handlingen) och för att familjen inte har råd att bli av med honom då han vet allt om deras välfyllda likbod i garderoben. Han frossar i rollens komik och tappar aldrig fart.

Man misstänker att Forbes Masson och Paul Leonard har allra roligast, i sina många roller med stor komisk effekt. Särskilt Masson är fantastisk på att skapa helt nya karaktärer – hans typiska advokat Matthew Peake påminner inte alls om hans Detective Sergeant Fraser, till exempel.

Både Masson och Leonard är hysteriskt roliga i sina kvinnoroller, och Leonard ger pjäsen en flygande start som den pompöse 13:e earlen, han som råkar hänga sig själv i ett illa valt ögonblick av njutning.

Kathryn Drysdale är passande förförisk och beslutsam som frun till McAvoys earl. Hon har en silkeslen röst som hon använder till maximal effekt. Som den ärkekonservative biskopen gör Michael Cronin vad han ska, men det finns betydligt mer ondska att hämta i den nyckfulla karaktären än vad han lyckas visa här.

Men oavsett hur man ser på det är detta McAvoys kväll. Och han levererar – spektakulärt.

BOKA BILJETTER TILL THE RULING CLASS