RECENSION: The Wife Of Willesden, Kiln Theatre ✭✭✭✭

Vår egen theatreCAT Libby Purves recenserar Zadie Smiths pjäs The Wife of Willesden på Kiln Theatre.

Scott Miller (Ryan) och Clare Perkins (Alvita) i The Wife Of Willesden. Foto: Marc Brenner The Wife Of Willesden

Kiln Theatre

4 stjärnor

Till 15 januari 2022

Boka biljetter

Zadie Smith kallar blygsamt sitt första pjäsförsök för mer av en "läxa" än den typiska skräck för det tomma bladet som annars drabbar en författare. Chaucer lade trots allt grunden för berättelsen, ramverket och attityderna redan för 600 år sedan med Hustrun från Bath. Hon underhåller sina medpilgrimer på vägen till Canterbury med en lång personlig prolog om sina fem äkta män, sin livsbejakande syn på sex och sin skarpa blick för manliga villfarelser. Och för dem som har läst Chaucer, troligen för länge sedan, är det anmärkningsvärt hur nära Smith håller sig till både andan och historierna i denna skickliga och sprudlande modernisering.

Clare Perkins (Alvita). Foto: Marc Brenner

Den färgstarka Clare Perkins, i sin snäva röda klänning och med sin London-jamaikanska sociolekt, må referera till wifi, bussar, Jordan Peterson och andra av det moderna livets stöttepelare och plågoandar, men hon är ändå underbart Chaucersk. Inställningen till prästerskap, aposteln Paulus, manliga teoretiker och kvinnliga sedlighetsivrare, irriterande makar och – med eftertryck – kvinnans rätt till sexuell njutning finns där alltihop. Särskilt det sistnämnda: om jag vore man skulle hennes replik "Din kropp är min lekplats!" få mig att darra av nervös förväntan. Hon påminner lite om Donald McGills vykort på det sättet. Men det är intelligensen, den knivskarpa kvinnliga iakttagelseförmågan och realismen som utgör karaktärens hjärta.

Miljöskildringen är lysande. Hon dominerar en härlig London-pub med väggar av flaskor och lappade mattor, skapad av scenografen Robert Jones. Ur de lokala bargästerna trollar hon fram varje man, bästa vän och from Faster medan hon under den första timmen lägger ut sin livshistoria och sina kraftfulla åsikter. Under den sista halvtimmen förvandlas hela gänget – nu i karnevalskostymer – till rollfigurerna i själva sagan hon berättar. Det är den gamla historien om riddaren som tvingas gifta sig med en "motbjudande kvinna" som sedan blir vacker, här flyttad från Chaucers hov hos kung Artur till 1700-talets Jamaica med en magnifikt poetisk patois.

Marcus Adolphy (Winston Mandela Black Jesus), George Eggay (Pastor Eldridge), Andrew Frame (Ian Socrates Bartosz) och Clare Perkins (Alvita). Foto: Marc Brenner

Detta är, helt avsiktligt, Kiln Theatres glädjefyllda inbjudan till sitt lokala mångkulturella samhälle att komma tillbaka och fira tillsammans, och jag hoppas innerligt att de dyker upp i stora skaror, även efter premiärkvällens teaterstammisar. Biljetterna går åt som smör, och jag hoppas att lokala föreningar får rabatter, men priserna här är alltid rimliga och går ner till 15 pund: och ärligt talat skulle jag välja galleriet eller bakre parkett ändå för en bättre överblick, och undvika sidoplatserna om du inte lyckas knipa ett av borden inne i puben. Det vore synd att missa något av den busiga spelglädjen eller behöva stå upp och sträcka på halsen som jag fick göra.

Men var du än sitter är det roligt och uppfriskande troget den urgamla folkliga humoristiska traditionen i England. I ensemblen kring den fantastiska Perkins tyckte jag särskilt mycket om Ellen Thomas som Aunty P och den gamla hustrun, samt Marcus Adolphy som bland annat en svart Jesus. Andrew Frame, som den ende straighta vita medelklassmannen bland hennes makar, är också hejdlöst rolig i sina olika förnedringar. Men alla är strålande, och Indhu Rubasinghams regi (där rörelse- och kampregissörer har arbetat minutiöst) är kreativ, snabb och slagfärdig. Man känner att glädjen de har på scen absolut inkluderar och bjuder in publiken. Det betyder mycket.

KILN THEATRE BILJETTKASSA