RECENSION: The Witches, National Theatre ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Roald Dahls Häxorna (The Witches) som just nu spelas på National Theatre i London.

Katherine Kingsley som Storhäxan (The Grand High Witch). Foto: Marc Brenner The Witches.

National Theatre.

21 november 2023

5 Stjärnor

Ibland är det som kritiker värt att lägga den djupa analysen åt sidan och helt enkelt njuta av produktionen som presenteras för en. Jag förväntade mig att skriva om den senaste tidens kontroverser kring ändringar i Roald Dahls texter, och den inneboende misogyni som antyds i skildringar av häxor. Den medryckande öppningsscenen, A Note About Witches, hanterar dock allt det där; tonvikten ligger på skor, handskar och peruker för att dölja tecknen på en häxa – inga fysiska deformiteter eller stora näsor här – och vi får veta vad häxor faktiskt gör: ”Vi kör yoga, vi kör pilates.” Från och med då är föreställningen en ren fröjd, och ibland, bara ibland, får man som kritiker bevittna något alldeles speciellt.

Laura Medforth (Mamma), Bertie Caplan (Luke), Richard David Caine (Pappa) och ensemblen. Foto: Marc Brenner

Det är en föreställning som bjuder på den ena läckerheten efter den andra. Tio och ett halvt år gamla Luke blir föräldralös, slår sig samman med sin mormor och kämpar för att stoppa det häxsällskap som håller sin årskonferens på Majestic Hotel i Bournemouth. De planerar att ge ”Formel 86” via godis till varenda barn i England (Wales, Skottland och Nordirland är antagligen säkra) och förvandla dem till möss som kan mosas. På premiärkvällen var Bertie Caplan en strålande Luke, precis den sorts unga hjälte man inte visste att man behövde förrän man klev in i salongen; hans introduktionslåt, Ready To Go, fångar hans energi perfekt. När han väl blivit föräldralös klampar Sally Ann Triplett in på scenen som den norska, cigarrökande häxjägaren Mormor – en enastående tolkning, och samspelet mellan henne och Caplan är en fröjd att se. När handlingen flyttar till Majestic tar Daniel Rigby med sig samma fantastiska, maniska energi som han visade i Accidental Death of an Anarchist i rollen som Mr. Skinner, hotellchefen som förnekar att det finns möss på hans hotell. De toppas alla av Cian Eagle-Service som den sötsaksälskande Bruno, vars slagnummer Bruno Sweet Bruno möttes av öronbedövande jubel. Häxkören är hysteriskt rolig, om än de kunde vara snäppet mer hotfulla, och Katherine Kingsley är en sann skurk som Storhäxan – bortskämd, tillbedd och med ett hat mot barn som sträcker sig ända ut i publiken. Hennes solo i andra akten, Wouldn’t it Be Nice, är en bön till alla föräldrar i publiken att föreställa sig hur skönt livet vore utan barnens ständiga avbrott.

Ben Redfern (Roger), Ekow Quartey (Mr Jenkins) och Jacob Maynard (Kevin). Foto: Marc Brenner

Manus och sångtexter av Lucy Kirkwood är fast förankrade i originalets anda – kvickt och med glimten i ögat – och Dave Malloys musik och texter reflekterar berättelsens organiserade anarki. Regissören Lyndsey Turner håller produktionen levande, och Lizzie Clachans scenografi skapar en sagobokskänsla som rör sig lika snabbt som handlingen. Ibland hade vissa rörande ögonblick behövt lite mer utrymme att andas, men showen fungerar så väl eftersom hela ensemblen har så otroligt roligt. Det är stor underhållning och säsongens absoluta måste bland julshowerna. Det sätter punkt för ett fantastiskt år för National Theatre, och jag misstänker att man snart måste hitta en annan teater i West End för att ge plats åt ännu en succéflytt från NT.