RECENSION: There Are No Beginnings, Leeds Playhouse ✭✭✭✭

Jonathan Hall recenserar There Are No Beginnings, en ny pjäs av Charley Miles som just nu spelas på Leeds Playhouse.

Julie Hesmondhalgh som June i There Are No Beginnings. Foto: Zoe Martin There Are No Beginnings

Leeds Playhouse

4 stjärnor

Boka biljetter

Jag har tydliga minnen från den tid under sjuttiotalet och början av åttiotalet då skräcken för "The Yorkshire Ripper" präglade människors liv. Jag minns hur mina föräldrar oroade sig för min syster i Newcastle, studentkårens gratisbussar för kvinnor, de trotsiga "Reclaim the Night"-demonstrationerna; för oss som upplevde det var det en kraftfull tid som väckte starka debatter. Det är en tid och en diskussion som Charley Miles har fångat på ett utmärkt sätt i sin passionerade och tankeväckande nya pjäs.

’There Are No Beginnings’ berättar historierna om kvinnor i Leeds som levde genom dessa år. Där finns modern, driven av oro för sin dotter och för de sköra unga kvinnorna på vandrarhemmet där hon arbetar. Där finns sexarbetaren som lever i en ständig men förnekad skräck, och den kvinnliga polisen som måste kämpa dubbelt så hårt som sina manliga kollegor för att bli tagen på allvar. Och så studenten, som tvingas utanför sin trygghetszon för att utmana en status quo där unga kvinnor som är ute ensamma efter mörkrets inbrott anses "få skylla sig själva". Genom att fokusera på dem som levde i skuggan av händelserna, snarare än dem som var direkt kopplade till dem, lyckas pjäsen berätta en historia som går bortom de välkända faktafelen och väcker livsviktiga frågor om kvinnans plats i samhället – då som nu.

Jesse Jones (Fiona). Foto: Zoe Martin

Vid ett tillfälle i berättelsen körs en bil genom fönstret på en biograf som visar en kvinnohatande slasher-film; det var en handling som kändes så rätt, men samtidigt så hopplös i ljuset av de liv som utspelade sig under dessa sex mörka år.

Miles berättar en nödvändigt stor och spretig historia som speglar de otaliga människor hon talade med under sin research. Om argumenten ibland tar överhanden från själva berättandet, så är dessa argument alltid värda att lyssna på i en värld som fyrtio år senare fortfarande präglas av våld mot kvinnor. Den vackra stil som kännetecknade Miles debutpjäs ’Blackthorn’ ger en poetisk touch åt passionen; ett tal om en Silver Cross-barnvagn har etsat sig fast i mitt minne ända sedan jag hörde det.

Tessa Parr (Sharon) och Natalie Galvin (Helen). Foto: Zoe Martin

Uppsättningen bärs upp av en fantastisk ensemble under Amy Letmans insiktsfulla och energiska regi. Tessa Parr, Natalie Gavin och Jesse Jones utgör en stabil och passionerad närvaro, medan Julie Hesmondhalgh ger pjäsen dess emotionella hjärta i rollen som föreståndaren och modern. Hon låter aldrig sin karaktär bli en platt symbol; varje replik känns som en levande tanke och varje handling präglas av en djupt mänsklig värme – ända in i ridåfallet, då hon varsamt lägger en badrock om axlarna på en karaktär som sänkts ner i vatten.

Natalie Gavin (Helen) och Tessa Parr (Sharon). Foto: Zoe Martin

Den enkla men spännande spelplatsen i det nyöppnade Bramall Rock Void passar pjäsen väl. Det är en naken scen i ett rått utrymme, men jag lämnade teatern med näthinnan full av bilder av smutsiga tegelradhus, dimmiga parker, busshållplatser och staplade plaststolar. Efter föreställningen hamnade jag i samtal med en kvinna som visade sig vara en av dem som intervjuats av Charley Miles; hennes minnen hade format delar av pjäsen. Hon var märkbart rörd. "Det fick allt att komma tillbaka till mig," sa hon. "Det var ett par känslosamma ögonblick."

Spelas till den 2 november 2019