RECENSION: Onkel Vanja, Harold Pinter Theatre ✭✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Tjechovs Onkel Vanja i regi av Ian Rickson, som nu spelas på Harold Pinter Theatre i London.

Toby Jones och Richard Armitage i Onkel Vanja. Foto: Johan Persson Onkel Vanja

Harold Pinter Theatre, London

Fem stjärnor

Boka biljetter Trots sin kvävande atmosfär av svårmod och förfall, anses Onkel Vanja vara en av Tjechovs mer komiska pjäser. Conor McPhersons nya bearbetning på Londons Harold Pinter Theatre, i regi av Ian Rickson, omfamnar detta med en nästan farsartad ton. Det gör uppsättningen mycket underhållande och tillgänglig, utan att för den sakens skull förtas av den genomgripande känslan av hopplöshet.

Richard Armitage och Peter Wight. Foto: Johan Persson

Pjäsens skildring av ett ”hemskt provinsliv” känns igen från Tjechovs övriga dramatik. En storfamilj lever sina liv i föga tyst förtvivlan på sitt avlägsna gods, fast i en vardagslunk med ständigt minskande utbyte. Vanja, morbror till godsets unga ägare Sonja, har sjunkit ner i förfall och vacklar mellan sömn, dryckenskap och bittra utfall om tillvarons meningslöshet. Distriktsläkaren Astrov, sårbar efter att ha förlorat en patient, har sugits in i denna indolenta livsstil, vilket distraherar honom från hans projekt att förbättra den lokala miljön efter år av skogsskövling. Hushållet skakas om när Sonjas far, en framgångsrik professor, återvänder tillsammans med sin glamorösa unga hustru Jelena, men trots att passionerna sjuder verkar ingenting kunna stoppa den energidränerande entropin.

Peter Wight, Richard Armitage och Toby Jones. Foto: Johan Persson

Onkel Vanja sattes upp för första gången 1898, då oron växte inför revolutionen, och pjäsen presenterar ett lantligt medelklassamhälle i ”stadigt oåterkalleligt förfall”, akterseglat av 1800-talets framsteg. Detta återspeglas briljant i Rae Smiths scenografi, där det dunkelt upplysta vardagsrummet invaderas av lummiga grenar som om huset redan övergetts åt naturens krafter. Tillsammans med Bruno Poets ljusdesign, som leker med skugga och ljus, vilar scenen likt ett spöke ovanpå en avskalad 21-talsscen där branddörrar och ventilationsrör är fullt synliga.

Ensemblen i Onkel Vanja. Foto: Johan Persson

Även om handlingen fortfarande utspelar sig i det sena 1800-talets Ryssland, ger McPhersons bearbetning Tjechovs text en slående modernitet genom ett klart och vardagligt språk. Toby Jones är lysande som en tragikomisk Vanja – ovårdad, förtvivlad och hopplöst förälskad i Jelena, som spelas med både charm och frustration av Rosalind Eleazar. Med självupptagen pompösitet är Ciarán Hinds stabilt antagonistisk som den sanningssägande professorn, lika verklighetsfrämmande och opraktisk som resten av familjen. Richard Armitage förkroppsligar perfekt Astrovs iver med en fysik som oundvikligen lockar både Jelena och Aimee Lou Woods Sonja, samtidigt som han skildrar sitt eget stadiga, oåterkalleliga förfall.

Toby Jones, Aimee Lou Wood och Rosalind Eleazar. Foto: Johan Persson

Bibirollerna får också nytt liv: Peter Wight som godsarbetaren Telegin, Anna Calder-Marshall som den åldrande Nana och Dearbhla Molloy som den dästas matriarken Mariya fulländar den starka ensemblen. Om någon undrar ifall vi verkligen behöver ännu en uppsättning av Onkel Vanja, kan man vara trygg i att denna livfulla bearbetning öppnar upp Tjechovs drama och ger det en skarp, modern röst som fångar den svarta humorn i liv krossade av besvikelse och frustration.

Spelas på Harold Pinter Theatre i London fram till den 2 maj 2020.