RECENSION: Waitress, Adelphi Theatre, London ✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar musikalen Waitress med Katharine McPhee i huvudrollen på Adelphi Theatre, London.

Marisha Wallace, Katharine McPhee och Laura Baldwin. Foto: Johan Persson Waitress

Adelphi Theatre

7 mars 2019

4 stjärnor

Boka biljetter till Waitress

Fyra år efter Broadway-premiären har musikalen Waitress intagit West End. Baserad på Adrienne Shellys film med samma namn, bjuder musikalen på musik av singer-songwritern Sara Bareilles och manus av Jessie Nelson. Regi står Diane Paulus för och koreografin är skapad av Lorin Latarro, vilket gör detta till den första musikalen i West Ends historia med fyra kvinnor på de tyngsta kreativa posterna.

Bareilles har skapat ett partitur som är modernt, fyllt av melodier och som driver både handling och karaktärshistoria framåt med flera starka låtar som, i sann klassisk Broadway-anda, mycket väl skulle kunna bli fristående hits. För att vara hennes första Broadway-show är det en enastående prestation.

Jack McBrayer och Marisha Wallace i Waitress. Foto: Johan Persson

Tyvärr kan man inte säga detsamma om manuset. Det finns många karaktärer på scen med ganska komplexa relationsproblem, men Jessie Nelsons text känns aldrig som mer än en ytlig skiss, vilket dämpar kraften i Bareilles musik. Lyckligtvis är musiken så pass stark att den till viss del väger upp för dessa brister.

Waitress är välsignad med en fenomenal ensemble under ledning av Katharine McPhee. Bortsett från några mindre tveksamheter i skådespeleriet levererar McPhee en kraftfull sånginsats med nästintill perfekt diktion. McPhee gör sin West End-debut i rollen som Jenna, en roll hon nyligen spelade på Broadway. Det är en imponerande debut som når ut till varenda person i Adelphi-salongen, och det är ingen liten bedrift.

Katharine McPhee som Jenna i Waitress. Foto: Johan Persson Som Jennas kollegor Becky och Dawn ser vi Marisha Wallace och Laura Baldwin. Båda har en fantastisk komisk tajming och en röstkapacitet som matchar, vilket kompletterar McPhee perfekt. Wallaces öppningsnummer i andra akten, I Didn't Plan It, var nära att få föreställningen att stanna av applåderna; vi har turen att denna West End-favorit valde att stanna kvar hos oss efter att Dreamgirls slutade spelas. Baldwins dämpade Dawn blommar verkligen ut tillsammans med 30 Rocks Jack McBrayer, som även han gör sin West End-debut som Ogie. McBrayers prestation är ren komisk briljans. Tillsammans med Baldwin framstår de som de kanske enda två fullt utvecklade karaktärerna i stycket. I rollen som Dr Pomatter, ny i staden och gift, befäster David Hunter sin position som en av West Ends främsta manliga huvudrollsinnehavare. Hans komiska tajming är perfekt och scenerna med McPhee är fantastiskt roliga. Peter Hannah gör det bästa av rollen som Earl, pjäsens skurk, men manuset ger tyvärr inte karaktären tillräckligt med tyngd för att vi ska känna oss genuint oroliga för Jennas skull.

Katharine McPhee och David Hunter. Foto: Johan Persson

Det fantastiska Waitress-bandet under ledning av Katharine Woolley finns med på scenen genom hela föreställningen. Paulus ser till att det alltid finns en musiker på scen som står för stämningsmusik eller ackompanjemang, vilket smidigt löser det gamla vanliga problemet med folk som brister ut i sång utan synlig anledning. Det är ett grepp som jordar föreställningen och, tillsammans med känslan av den amerikanska Mellanvästern i Scott Pasks scenografi och Ken Billingtons ljusdesign, ger showen en genuint organisk känsla. Koreografen Lorin Latarros arbete är subtilt och briljant integrerat på ett naturligt sätt. Även ljudet förtjänar högsta betyg; Jonathan Deans ljuddesign är felfri och skapar en illusion av att inte vara förstärkt alls.

Trots problemen med manuset bjuder Waitress på en fantastisk kväll på teatern. Detta var mitt andra besök på föreställningen och i takt med att rollprestationerna fördjupas, växer också publikens entusiasm.

BOKA BILJETTER TILL WAITRESS