RECENSION: Wood, Vault Festival ✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Adam Fosters nya pjäs Wood på Vault Festival i London

Wood

Vault Festival, London

Tre stjärnor

Boka nu

Adam Fosters nya pjäs Wood marknadsförs som en berättelse om en porrstjärna på 1980-talet som kämpar med impotens, men den visar sig vara betydligt djupare än så. Efter att ha tacklat frågor kring sexuellt samtycke i sin förra pjäs Clay, tar Foster sig nu an maktförhållandena som utgör kärnan i allt berättande. Marknadsföringen antyder att pjäsen kommer att börja ”nystas upp”, men det förbereder en ändå inte på de smarta vändningar som till slut leker med ens förstånd.

Upplösningen börjar tidigt (men om du verkligen vill låta dig överraskas bör du sluta läsa nu). Allt börjar som en komedi om den framgångsrike amerikanske porrstjärnan John Rolando som i 1983 års Los Angeles finner sig oförmögen att få till det under en inspelning – trots ihärdiga försök, dråpligt illustrerade med hjälp av en klassisk cykelpump. Repliken är rapp och skådespeleriet komiskt, men så tar det plötsligt stopp. Det visar sig att detta i själva verket är en repetition utförd av en grupp brittiska skådespelare, där huvudrollen som John spelas av pjäsens författare, George. Han är en modern man: han är medveten, en passionerad feminist och har till och med insisterat på könsneutral rollbesättning för rollen som porregissören Larry. Men det finns gränser för hur långt han är beredd att gå i sitt historieberättande. Med nyheten om att David Mamets pjäs Bitter Wheat – inspirerad av Harvey Weinstein-skandalen – kommer till West End i juni, känns Wood som en ytterst aktuell betraktelse över kvinnors berättelser, vem som berättar dem och hur kvinnliga roller skildras. Pjäsen tvekar inte heller att erkänna att dessa frågor även rör den vite manlige författaren bakom Wood själv.

Som flitig teaterbesökare älskar jag uppsättningar som dekonstruerar och utmanar scenkonstformernas gränser, så för min del är den självreflekterande teatraliteten i Wood en ren fröjd. I Grace Duggans skickliga regi ser vi fyra utmärkta prestationer av Claire Cartwright, George Fletcher, Philippa Hogg och Nneka Okoye, med gott om humor som lockar till skratt. Pjäsen presenterar intressanta idéer kring makt och patriarkat på ett lekfullt sätt, men trots all ambition riskerar den att stanna vid ett teoretiskt experiment utan tydligt mål, även om gränserna mellan fiktion och verklighet suddas ut på ett lockande sätt mot slutet. Med sina 50 minuter flyger pjäsen fram med kvickhet och uppfinningsrikedom, och det är till dess fördel att den slutar precis när man vill ha mer.

Spelas till och med 3 mars 2019